En hundraåring

Jo, om några timmar är min stad hundra år. Då med 5 000 invånare. Nu är vi närmare 13 000.

GUSTAF, med Guds Nåde, Sveriges, Götes och Vendes konung satt på Stockholms slott den 15 oktober 1909 och skrev till sin befallningshafvade i Skaraborgs län (Hugo Hamilton) angående statsrättigheter för köpingen Tidaholm. Och den 1 januari 1910 blev köpingen stad.

Gott Nytt År! Grattis på hundaårsdagen.
Jubileumsbalen på Bibliotekshuset ska vi dock inte övervara.

Snötankar

Nyligen fick jag bildbevis på hur en halvmeter snö täcker den lilla amerikanska staden Staunton i Virginia, där vi de första dagarna i november satt på sydstatsverandan och gottade oss i solskenet. Också här i Tidaholm är snön djup. Mer snö än vi vågat hoppats på.

Lilltösen fick nya skidor i julklapp så nu är röda spårets kvartsmil ingen match för henne längre, när pjäxorna sitter kvar på fötterna även om hon ramlar. Det är faktiskt en julgåva att få trampa på skidorna efter henne i en snötyngd skog och le åt all tusen saker hon har att berätta om och vad hon lägger märke till. Mellantösen har fått mer skidåkning i sig och har haft bra skidor sedan förra julen. Så där går det undan i spåret. Hon ser fram emot att erövra en halvmil - kanske imorgon. Sonen lånar mina skidor för att bevisa att han kan åka bättre än sin mellansyster. Men några egna skidor önskar han sig inte.

Idag var det första gången som jag for milspåret. Ihop med min man. Tystnad och andning, snö som faller från tallegrenarna och en solglimt då och då. Alltsedan skidklubben här har satsat på ett konstsnöspår har det fantastiskt nog gått att åka skidor hela vintrarna (nästan). Men i år är alla Hellidsbergets markerade stigar skidspårade och det är mjuk natursnö. Tur det. Mot slutet av milspåret kommer en utförsbacke som har VM-klass. Det har inte jag. Men man landar mjukt i natursnö.

Tomteväckning!

Dags att försiktigt börja väcka alla våra tomtar. Barnen har var sin låda. Jag har sju. Ja, lådor.

Idag fick vi också fem nya tomtar till samlingen.

Men vi har aldrig varit så här sena någonsin något år förrut. Att väcka tomtarna på självaste Lussekvällen, nej vi brukar vara ute redan till 1 advent. Men vi har haft ett tv-team här hela dagen som filmat sonen för ett barnprogram om hundar. Programmet sänds i början av våren, och då är det inte så kul med fem hundra tomtar i bild.

Lussekväll förresten, den lever nästan bara i barndomsminnet numera. Denna dan före Lucia, elelr snarare natt före Lucia då alla onda andar var ute och folk höll sig vakna så länge det gick och vakade in morgonen. Så steg Lucia in med ljus och frukost för att de skulle orka vänta ut mörkret. Här i Västsverige har det firats lusse, med lussegubbar som usla och otäcka går runt och skrämer bort det onda. Hela stan var en fest förr och alla var ute för att lussa, eller titta på lussegubbarna. Numera inget. Alla följer Halloween istället, antar jag. Kul det med, men synd att något måste trängas ut.

Imorgon blir det lusskatter och ljuskrona till frukost i alla fall. Alla barnen har redan haft sina luciatåg i skolan ocvh dagis. Nu är det min tur. Natten går långa fjät... se upp för de onda makterna i natt. Denna natt och julnatten är de farligaste på hela året. Eller var i alla fall.

Ordlära - Suga rätt

Det är inte onomatopoetiskt, "suga rätt". Det härmar bara det riktiga ordet, inte ljudet som blir. Visserligen härmar hon rörelsen när hon säger "suga rätt", men ord är väl inte kinetiska. Jag frågade min vän Suzanne, språkvetaren på Stockholms universitet.
- Nä, det finns ingen språkterm för när man bildar ord så att det låter ungefär som det riktiga ordet, och samtidigt beskriver det man tycker att ordet borde betyda.

Det är yngsta dottern Malva som hittat ordet.
- Kolla mamma, jag har en sugarätt, sägerhon och suger långa bloss på en liten träpinne som hon håller mellan pekfinger och långfinger, så hänger hon lite på höften och blåser ut.

Hon vet ju att det heter suga rätt, det hör hon från de många rökande eleverna på folkhögskolan bredvid hennes dagis, men hon vet inte hur man stavar eller läser. Hon vet bara hur man gör. Suger rätt på sin cigarett.

Varumärkesskydd och lyckade powerpoints

I förra veckan satt jag vid fönsterplatsen och ville ut och hämta kaffe i restaurangvagnen. Det händer då att jag frågar den som måste lyfta från gångplatsen för att släppa förbi mig, om han/hon vill ha något. Den här mannen hade haft hela kontoret framför sig och fått plocka undan en hel del, så han var tacksam för en kopp kaffe.

Samtalet var artigt om pendling och jobbplanering en stund. Det visade sig att han kände förvånandsvärt väl till Statens fastighetsverk. Kunde sortera vilka fastigheter som hör till oss. Hade koll på organisationshistorien med ursprunget i Byggnadsstyrelsen. Han arbetade som juridisk konsult kring varumärkesskydd och hade en långt uppdrag från Vasakronan bakom sig.
- Att skydda platsvarumärken, är det verkligen nödvändigt, frågade jag?
- Nja, i globaliseringen så blir det allt mer tryggt att ha ett skydd för att kunna säga hur andra företag får och inte får göra med ens plats och namn. Kanske i synnerhet sådana nationella eviga värden som ni förvaltar, sa han.

I torsdags for jag hemåt från Sigtuna - söt stad - och hade ingen bokad sittplats, men har ett favvohäng bredvid kaffemaskinen i restaurangvagnen (bra hörna för tupplurar där). Inköpt var Henrik - tankeläsning - Fexeus andra bok "När du gör som jag vill, en bok om påverkan". Jag var just beordrad av boken att ta en paus när en rödhårig man slog sig ner bredvid mig på den långa röda SJ-soffan.
- Är den bra? Jag har just köpt boken, frågade han.

Så var samtalet om påverkan igång. Det här killen visade sig jobba som föreläsare i presentationsteknik, retorik och höll på med slutfasen av en bok som heter Death by Power point. Ett favoritämne för mig på jobbet där jag dels försöker bli bra själv på att skapa engagemang kring frågor och att presentera idéer och sätt att göra saker, dels har till uppgift att hjälpa andra med deras presentationer av allehanda slag. Dessutom är min man en riktig guldgruva när det gäller att tekniskt göra power point-presentationer, så vi gör en del ihop.

Min reskamrat hette David Phillips med egen hemsida och massa kul att berätta. Dessutom känner han min kompis Malin i Alingsås samt en före detta arbetskamrat Peter. Världen ÄR liten och man har visst en personlig kedja till alla i världen sägs det.
- Så hur nära är jag att känna någon som känner någon som känner Obama - honom vill jag intervjua, funderade David.

Läckö slott - open for restoration

På ett möte idag på vackra dimmiga Riddarholmen, mitt i kungariket gick Ylva, Bob, Lisbeth, Lena, Viktor, Josefin och jag gick igenom kommande byggprojekt i Riddarholmen stolta palats och byggnader. Alla dessa spännande byggprojekt där vi på Statens fastighetsverk verkligen gör vårt jobb och bevarar kulturarvet, men samtidigt skriver lite ny historia, tänk om vi istället för att stänga för restaurering kunde bjuda in svenska folk till visningar av byggprojekten. Open for restoration.

Då kom jag att tänka på en regning sommardag på Läckö slott. Och på Läckö slott är det öppet under fasadrenoveringen och vi har satt upp en rätt snygg byggvepa som berättar vad vi gör. Men det vore ännu kuligare att ta med folk upp i byggställningarna och visa hur kalkningen av Läckös 1600-talsfasader går till. Låta folk se historien bevaras och utvecklas. Kanske kommer vi att kunna erbjuda det, så småningom.

Kolla in den här beklädnaden, och gissa vilken plats detta är. Gult och blått är ledtråden.

At a World Heritage site in America

We just visited the residence of Thomas Jefferson in Charlottesville, Virginia. Visisted by halv a million people every year. Mostly americans of course. We had a great guide, aespecially considering that we are a family with three kids without very much knowledge of english or american history.

Lovely gardens, and a wonderful exploration room where the kids spent hours.

Lägerleden är tillbaka

Under devisen "Halva kungariket är ditt" deltog vi i Svenska rese- och turistgalan i förra veckan. En dag med föreläsningar och mötesplatser för folk inom besöksnäringen. En kul dag. Mycket intressant kom från scenen där jag tar bara ett exempel: Matias Palm-Jensen från byrån Farfar, som förklarade hur världen nu åter samlas kring lägerelden för att tala med varandra. Inte längre framför radion för envägsbudskap eller framför tv:n utan vid den globala lägerelden bland de sociala medierna. På internet kommer alla till tals och det går inte att hejda eller styra, men delta går.

PIN BALL THEORY
Och internet betyder inte längre att vi är sittande framför dataskärmen, utan snarare lägerledar oss vid telefonen varhelst vi finns för stunden, på dass, i skidbacken, på jobbet. Utifrån kommunikation på mer än ett privat plan så tog han liknelsen med ett flipperspel:
- Vi skickar iväg en kula ut i de social medierna, ett budskap. Så far det runt där från människa till människa. Vi behöver hålla koll på kulan, skapa nya kickar som sätter fart på kulan så att den inte fastnar och hjälpa till så att den far runt och möta med förklaringar och inspiration.

Rekommendationssamhället
Om för en stund sedan "content is everything" gällde så är det nu taget för givet att det finns ett innehåll, men för att vi ska ta till oss innehållet i allt som brusar förbi vill vi ha en rekommendation av någon vi tror på, en vän. Därför är det så smart att låta folk komma till tals i våra egna digiatla medier och att vara aktiva i andras, så att folk faktiskt kan tycka tänka, skicka vidare rekommendera det som vi tycker är viktigt.

Dopplr och spezify
Jaha, med en Iphone ( o. dyl) kan jag hålla koll på ungarna i skidliften, hitta kompisar (som jag inte vet är där också) när jag besöker Washington... vi bara måste se till att folk hittar sina nationella kulturarv när de minst anar det. Med denna Dopplr i telefonenApp.en (jag får utreda och lära mig tererna bättre)
Men spezify.com är enklare. En ny visuellare sökväg på nätet. Mycket roligare än Google. Testa.

Rödhaken

Regnet övergick i snöglopp. Flingorna tätnade i skogen och pudrade mossan till en nygjord prinsesstårta. Då flög en mjukt grå fågel med rostrosa bröst framför mig på stigen och slog ner på en gren. Och det är ännu bara tidigt på förmiddagen.

Poängjakten

Söndagseftermiddag med många barn i huset. Bakugun-fajter, Zelda-utmaningar, Bratz-äventyr... hur kommer man till tals med 8-10 åringar?

Provar en hederlig poängjakt. Sammalagt kan de få fatt i 771 poäng. När de fått ihop 461 poäng får de belöning. Jodå, de är med på det. Ett lånebarn satsar på att hjula. Det är värt 30 poäng. Som domare är vi, mellandottern och jag, rätt hårda så han får träna länge på att få upp benen (ganska) rakt innan han slutligen godkänns.
- Gunnar Ekelöf, vrålar sonen desperat. Hur ska jag kunna läsa en dikt av honom när jag inte ens vet vem det är? Och varför är det bara värt 20 poäng?

Trettio sit-ups á 1 poäng fördelar de på varandra och lyckas. Att hämta fyra äppelsorter från trädgården fixar de också. För syn skull, påstår jag att två av äpplena är av samma sort och skickar ut dem en extra gång. De vet ju inte att jag inte kan skilja alla sortena åt. Fyra nobelpristagare i litteratur hoppar de över helt. Men att håva in 10 poäng för varje språk som de kan säga "jag älskar dig" på resulterar till slut i 50 poäng, efter telefonkonsultation med en lånesons mamma.
- Bäbä vita lamm, sjunger tre pojkröster för mig efter att ha övat två gånger. Underbar söndagsunderhållning det här.

Slutligen kastar sig gänget över receptet till chokladbollar och serverar så småningom ett helt fat och får 175 poäng för det. I uppgiften ingår att lämna bort och bänkar rena och städade efter sig. Så kan vi fika tillsammans.
Barn är det bästa som finns i mitt kungarike!

Medeltida tips

Torpa stenhus vid Åsunden och Ulricehamn. Det är Sveriges historiska byggnad nummer ett. I alla fall enligt Jan Guillou. Han säger det i en bisats nästan, men med emfas, i sitt sommarprogram (som jag lyssnade på först idag).
- Glimmingehus kan slänga sig i väggen om nu en borg kan det, sa han om Riksantikvarieämbetetes flaggskepp. Torpa, kom ihåg det.


Jag tycker nog att det finns en hel del annat medeltida som förtjänar att vara nummer ett, som det på bilden till exempel: Mårten Skinnares boningshus i Vadstena t. ex som förvaltas av Daniel på Statens fastighetsverk (och därmed ägs av oss alla). Ett stenhus med dasset snyggt hängandes ut från andra våning. Mårten var sin tids store "börshaj", kan man säga.
Samtida med Gustav Vasa.

Hur luktar kulturarvet?

Hur luktar kulturarvet? Den tanken får jag när jag läser i tipskalendariet sist i tidningen Resumé. Marknadsföreningen i Östergötland ska nämligen ha seminarium om sinnesmarknadsföring. Att ta vara på sinnenas upplevelsepotential är början på en ny marknadsföringsepok, lovar man. Inte utan att jag blir sugen på att åka till Norrköping på torsdag. Jag skulle kanske lära mig hur vi i rikets tjänst kan använda alla sinnena i att utveckla besöksmålen i det nationella kulturarvet.

För mig är den starkaste doftupplevelsen bland Statens fastighetsverks kulturfastigheter doften av linoljefärg. Nyrestaurerat och väl underhållet, då doftar det linoljefärg.

18 september 1961

Jag missade det. Tänkte inte på det. Trots att han plötsligt tycks dyka upp lite varstans i min väg. I Zambia kraschade FN:s generalsekreterare i en oförklarad flygolycka den 18 september 1961. Ett geni försvann, 56 år gammal.

I somras klev Dag Hammarskjöld fram ut en bok som jag köpte i realådan utanför Tidaholms bokhandel. Jag hade rafsat ihop några inbundna böcker á 20-30 kronor styck. För att inte gå på mainstream, som vanligt. En av böckerna (Dag av en för mig okänd författare Bertil Fridenberg, tror jag) handlar om två ungdomar på 40-50-talet som var skolkamrater med Dag Hammarskjöld i Uppsala. Berättelsen skildrar deras beundran för honom och kärlek - till honom, som binder dem samman genom livet. På så sätt fick jag följa hela hans liv av mer privat karaktär och karriären så som ungdomarna växer upp med den på lite avstånd.

I samma bokhög hade jag en pocket från förlaget Kabusa. Sommarpocketen hette "Kyoto och fjärilarna", en miljöthriller från svensk horisont men med världen som scen. Inte så dum alls. I slutet av boken passade förlaget på att tipsa om fler böcker. Och jag fann "Generalsekreteraren" av Mark Fredel (pseudonym - i dessa Keplertider). En nyskriven politisk thriller om hur ett dokument om Dag Hammarskjölds olyckdöd uppdagas när hemligstämplingen löpt ut 40 år efteråt. Boken ger ännu mycket mer en bild av världsförbättraren under Kalla kriget och går ut på att Dag Hammarskjölds poetiska gärning skapade oro i den politiska världen. Att hans dagboksanteckningar kom till flera länders underrättelsetjänst (innan de alltså gavs ut, vilket gjordes några år efter hans död) och ledde till hans död.

Mellan de här böckerna har jag släpat runt på Dag Hammarskjölds egen bok Vägmärken. Den lånade jag på biblioteket (de var nere i arkivet i källaren och hämtade upp en gråmelerad bok med kraftiga papperssidor). Vägmärken är fantastisk, med bedrägligt korta stycke - den är urkrävande. Jag fattar först ingenting nästan av vad han menar med sina små korta noteringar, reflektioner och i bland dikter. Men efter tre-fyra genomläsningar kommer jag en bit. Nu har jag måst lämna boken åter på Biblo, men letar efter ett eget exemplar.

I pocketboken Generalsekreteraren finns flera citat ur Vägmärken. Här är ett (översatt till engelska):
Tired and lonely.

So tired the heart aches.

Melt water trickles down the rocks.

The fingers are numb, the knees tremble.

It is nom, now,

that you must not give in.

On the path of the others

are resting places,

places in the sun where they can meet.

But this is your path, and it is now, now

that you must not fail.

Weep if you can,

Weep, but do not complain,

The way chose you,
- and you must be thankful."

Den tjugofjärde börjar nu

I veckan var det premiär. Genom ett mail introducerades julen 2009.
- När passar det med julfirande, frågade chefen. Välj mellan den 16 eller den 21.

I går kom släktens jultidningsförsäljerska förbi i brittsommarsolskenet. Fjorton år och jularbetare sedan 3-4 år.
- Hm, få se nu: en Julpyssel, en Ponnypåse och..., beställde jag.

Och när jag plöjer några olästa Svenska dagbladet (söndagsläsningen är ofta utvidgad) annionseras julen i onsdagsutgåvan den 17 september (samma som hade en helsidas hyllning till nydöde Patrick Swayze - oförglömliga filmer, men snygg?) - I alla fall:
"Jills Jul" ges på Grand Hotel.

Min hyfsade tomtesamling i julgarderoben har kanske börjat sträcka på sig i sömnen, jag hör hur det prasslar bland silkespappret ibland. Men den här familjens femåring längtar inte mest efter julen, utan hon frågar varje sommardag efter snön.
- När ska vi åka till fjällen, mamma?
När Vemdalen skickade sin reklamkatalog för några veckor sedan tog hon det helt personligt och började packa familjens vantar och mössor.
Skönt att någon håller andan uppe när mörkret faller allt tidigare om kvällarna. Det finns en ljusning också med det.

Och snart är det också den 24 december. Alla tecken tyder på det.

Utanför boxen med omvänd resultatrapport

Varje dag kan vi inhämta resultat från sportens värld. "Den och den gjorde så många mål". Så räknas resultatet. Den som gör mål är viktig.

Ett ovanligt klipp är:
"... Efter första halvlek stod det 5-0 till TGIF. Ruben Franke stod i mål första halvlek och i andra halvlek stod Linus Johansson. Matchen slutade 14-1. Första matchen på säsongen vunnen. Det kändes skönt."

Hjältarna här är de som bara släppte in 1 mål, jämfört med motståndarnas målisar som missade 14. Det är kanske lika viktigt att värdera vem som håller bort motståndet som vilka som gjorde målen.


Källa: vårterminens klasstidningsprojekt i ämnet svenska för årskurs 3 på Kungbroskolan i Tidaholm.
(Kungsbron har fått sitt namn efter att rikets konung for över den i samband med att Tidaholm blev stad 1910, tror jag. Och javisst 100 år nästa år.)

43 norska tanksteg längre

Som en stor Finlandsfärja ligger Norges marmorskimrande operahus vid Skagerak. Inte min smak alls vid första anblicken. Men vi är inbjudna av Statsbygg, som är Norges motsvarighet till Statens fastighetsverk och har en initierad visning att se fram emot av Statsbyggs kommunikationsenhet och Mette som var projektledare för alla kommunikation kring bygget. Operahuset invigdes i april 2009.

Fyra miljarder NORSKA kronor, carraramarmor nästan överallt, inte en rak vinkel och därtill speglar. Detta sista gör att lunchen i den luftiga foajén inte smakar, eftersom jag blir snurrigare och snurrigare. Sjösjuk rent av. Som tur är finns en havshorisont utanför fönstren att fästa blicken på. Och högt uppe på det promenadvänliga taket där regnet gör märkliga solfjädersmönster på sin färd mot marken är jag ändå tacksam mot arkitektgruppen Snöflinga. Detta är en upplevelse.

Mette och kollegorna tar oss svenska gäster runt i korsalar, balettövningsrum, dekormåleriateljén (sanslöst roligt) och berättar att 43 av de många hundra salongsplatserna är anpassade för att kunna ta in gäster i rullstol. Inte på alla 43 platserna samtidigt, men det ger den besökarmålgruppen möjlighet att välja plats på olika ställen i salongen alltefter tycke och smak.

Det är att tänka några steg längre än vanlig tillgänglighetsanpassning, där en rullstolsburen ibland hänvisas till att komma in på en Handikapp-märkt toalett. Och att gå på toa är allt som går att göra på vissa ställen för den här målgruppen.

Oslo operahus har gjort sig till en folkets älsking genom att involvera norrmännen i byggprocessen. Till och med droskförarna i den norska huvudstaden kan stolt berätta om Operahuset och att "det var värt pengarna". Så gör en taxichaffis spontant för vår grupp så vi tror på det. Och operaföreställningara är fullbokade i år framöver. Plötsligt vill alla gå på föreställning i sitt Operahus. Däremellan äter man lunch, promenerar på taket och är stolt.

Ett bygge som gör opera für alle.

Back to 1700-talet!

Sån tur att mitt jobb är varierat och ofta bjuder på de mest intagande platser att arbeta på. Som häromveckan då jag sov två nätter (och arbetade 3 dagar) på Lövstabruk i Norduppland. Änkehusets timmerstockar i väggarna är tjockare än fyra manslår där de ligger travade på varadra. Det doftade av 300 årig kvinnohistoria och varje rum har järnspis (rummen moderniserades väl nångång på för hundra år sen kan man gissa). Hela bruket är absolut lovely. Stora delar hör till det Sveriges utpekade kulturarv och tas om hand (på bästa sätt kan jag försäkra) av Statens fastighetsverk.

Jag har tidgare bara varit här om vintern (läs inlägg från 18 feb), då vägar och hustak var inbäddade i snövita täcken. Jag ser enkelt framför mig förvaltaren Monicas tankar på att låta folk åka häst och släde eller skridskor på bruksdammen.

Nu grönskade allt i sensommarregnet, myggen älskade mig och rudbeckiorna vajade stolt och färgstarkt. Hade jag haft mer tid mellan arbetspassen så skulle jag antagit utmaningen att följa med till dammen på ett morgondopp. Men det var nog ingen i sällskapet som hann med mer än sköna korta promenader.

Dimmorna lättar

Utanför bussfönstret dansar älvorna. Vackra, men uttröttade när solens strålar stiger över Hökensås i öster. Fåren kurar ännu i drömmarna i Acklinga hagar, men korna har börjat jobba. Och tranorna rastar en stund på gärdet bredvid, siktet söderut.

Alldeles nyss var björkarna helt gröna,. Nu smyger sig gula små löv in, precis som gråa strån i mitt bruna hår (skulle göra om jag inte gjorde nåt åt det). Björkarna kan inte hejda färgskiftet. Men till skillnad mot mig så får de åter färgen varje vår.

Platåbergens tvära sluttningar, som på våren går i lime och äppelblomsrosa, skiftar nu i militärgrönt och rönnbärsrött.

Se där: tågstationen. Mot huvudstaden.

En av våra 1700 öar, eller?

Sedan i våras har den hyperintellektuella litteratursalongen Rosa rummets delegater planerat en sommarhelg på västkustön Risön. Inspirerade blev vi säkerligen i fördjupningen kring Virginia Wolfs Fyren, som för övrigt lär vara till salu utanför St Ives. Bygganden alltså. Boken är alltid till salu.

När jag idag var i Göteborg och pratade budskap och framförande av budskap och publik och så med fyrförvaltare Anders E, passade jag på att kolla om vi på Statens fastighetsverk möjligen har Risön bland våra 1700 kronoholmar längst Sveriges vackra kust.
- Jovisst har vi det, säger Anders, eller ja vi har en av alla Risöar. Det finns faktiskt några stycken.
Eftersom jag inte hade koll på exakt varifrån båten skulle gå och precis var denna "rosa" Risö är, så blev det inte fastställt.

Hur som helst går båten kl 19 på fredag, enligt vintertidtabell.
Den 21 augusti. Visst känner jag vinterkylan svepa kring barbena, men jag tänker bada ändå. Det är säker varmare nu, än när jag premiärdoppade för sommaren den 16 april på Nidingen. Också västkusten. Definitivt ett nationellt kulturarv i statlig ägo. Halva kunga riket är ditt.

74 små röda

Samtidigt som Sveriges Radios Ekot rapporterade att Fiskeristyrelsen är orolig för årets kräftpremiär - oron gällde den kalla sommaren som skulle ge färre kräftor - stod jag och tog livet av de 74 små svart-bruna, som vi drog upp kvällen innan.

Precis som sportlovet (som enligt många medierna är vecka 9), så infaller kräftpremiären lite olika, numera. Och tillgången på kräftor liksom sommarvädret varierar från avkrok till avkrok. I mitt kungarike var premiären den första onsdagen i augusti och tillgången var god. Månen så stor gul och rund över dimdansande fält. Myggen höll sig borta och köttbullesmörgåsarna smakade mums. Släkten var samlad och kräftorna var med på leken.

Och här dunsar de nu ner fem och fem i det kokande saltade vattnet. Fem i - de blir illröa -vattnet kokar upp. Fem i - illröa - vattnet kokar upp... Till varje tjog kräftor tar jag 3 liter vatten, 1 dl grovsalt 2 sockerbitar och därtill massor med dillkronor. Mormor Ingeborgs enkla recept. Sisådär 8-10 minuter från det att sista kräftan lagts ner, beroendepå om det är en precis på måttet eller ena lalla (en stor). Jag har en gryta som tar 2,5 tjog och en som tar drygt 1 tjog. Så 74 kräftor är perfekt.

Vi har kräftmarker lite varstans i Tidan; i vår trädgård, tillsammans med bröder och kusiner uppströms och hos Mor och Far nedströms. Förr, under pestens tid, arrenderades marker i Lidan och Ätran. Sen tog flodkräftan helt slut.
Nu har den amerikanska signalkräftans invaderat landet och hjälpt oss till god tillgång igen.

I verkligheten är det god tillgång, alltså. Inte i medierna. Även husorganet Svenska Dagbladet puffade den 7 augusti på sin första sida "Den kalla sommaren hotar kräftpremiären". Till deras fördel säger jag att de vid puffen hade foto på en signalkräfta - sådan som fiskas i Sverige. Vid artikeln på sid 10 föreställde bilden en smalkload kinesisk kräfta (tillgänglig i butikernas frysdisk).
Hur som helst, samma kväll sörplade vi tillsammans med vänner på egenfiskade och egenkokade kräftor. Tradition i kungariket.

På spåret

Mitt spår är det blåa. Ett terrängspår på det lilla vackra Hellidsberget precis öster om Tidaholm. Det blåa spåret är fem kilometer och har två rejäla backar. Uppförsbackar. Det är bra. Där springer jag och lyssnar igenom P1:s sommarpratare, en efter en i ipoden. Det går som en dans, nästan jämt.

Jag var lite besviken då årets lista över sommarpratare presenterades. Där var så många journalister, stå-uppare och komiker av all de slag som så ofta annars kommer tilltals i det offentliga rummet. Den kändes bara för ointressant. Men programmet Sommar släpper ju ändå fram andra sidor av människor.

Idag lyssnade jag på en för mig okänd Sofia Jannok. Same och musiker, förstår jag. Hon var ovanlig. Lång, lång inledning med poetiska intryck från hennes norrländska landskapsupplevelser. Vackert. Men istället för att känna att jag kom nära henne, markerade hon avstånd. "Här är mitt, så avsides att ingen annan än jag kan hitta det". Hon vittnade om sin upplevelse av att marginaliseras som same, framförallt för att icke-samer är okunniga om samer och ställer dumma frågor. Visst var de exempel hon gav dumma frågor, men folk frågar väl för att få veta mer. Ingen kan på förhand veta allt om samisk kultur och den är väl inte heller strömlinjeformat identisk bland alla samer. Lika lite som svenskar är kulturellt identiska. Vilket hon själv är exempel på. Nåja, jag har 11 minuter kvar att lyssna som inledning på morgondagens blåa spår. Då ska jag fylla på med ett varv på det röda också. Inte alls så kuperat.

Uppdraget till mig själv just nu är två mil i veckan. Det går bra, men undandtag för förra veckan då en svininfluensa light gav träningsvila i åtta dagar. Alltså får jag lägga på några kilometer varje dag. Men härligt var känslan av att ha kraft och vilja att springa och ta alla backarna.
Vila sig i form har man ju hört talas om.

Mulet mot Pater Noster

På en klippa i Kyrkesund ligger ett vitt trähus. Där sitter jag och skymtar fyren Pater Noster vid horisonten. Mellan sidoregn och jämngrå låg himmel. Vackert. Men inte riktigt vad jag längtat efter för min julilördag i Bohuslän.

Semestersällskapets inalles sex barn mellan 4 och 13 år tycker det är helt ok att bara leka, bada i poolen och se på barnprogram. Men klockan är bara 11 på dan. Hur länge håller de sams?

Medeltidsfest på Bohus fästning kanske?
Harry Potter-filmen på biografen i Stenungssund?
Båten från Rönnäng till pater Noster gick just.
Sälsafari, då?
-Nej, säger maken, det blåser, du kan inte sätta dig över vädret.

Inte ens jag som är Kongena doter. Nä, det får bli en bok tills barnen ryker ihop. Och färgspelet Fåret Shaun.

Fast i Fåret Shaun

Kyla och regn tillåter avsteg från ljuva sommaraktiviteter. Som internetspel.
SVT:s Bolibompasajt har ett enkelt spel som man bara trycker omstart på hela tiden. Fårets Shauns Färgspelet.

Fast jag skulle gärna packa upp pusslet med 2500 bitar som vi lånat av Kongen och Morsan. De två rapporterar från sommarstugan att de pusslar.
- Vi hinner inte ens fika, vi bara letar blå bitar till havet.

Kanske inte värt att börja pussla, jag har ju tre barn att ta hand om. Med tusentals sommarlovskompisar som vill ha bullar, sova över, bada, se på film, äta... Ett helt kungarike med folk varje dag.

Guldjakt och lysmasksafari

I junikvällen går vi där. Kongen först, han har kollat in alla ställena. Jag och mina två döttrar travar förtjust efter. Knotten har just börjat sin middag och vi blir semaforer.
- Här, säger Kongen och skrapar undan löv med sin svampstav. Döttrarna kastar sig ner på knä och börjar plocka de små sommarkantarellerna.

Den största vi hittar är två centimeter hög. Alla har bulliga hattar. Morfar Kongens keps får tjäna som svampkorg. Vidare genom vår lilla skog vid Vättern med knotten som allt besvärligare sällskap. Ada klagar för ovanlighetens skull. Så får hon syn på en ny laddning svampar och glömmer med ens knotten. Fler och fler svampar hittar under löv och gräs.

Smörstekta och lättsaltade. Vilken sommarkänsla.

När juninatten är så mörk som den förmår, går vi på ny jakt. Runt husknutarna signalerar lysmaskarna neongrönt i gräset. En slags mareld på land. Magiskt för barn som nu blivit stora och barn som ännu är små. Lysmaskar är nästan omöjliga att fånga på bild, .
Kantarellerna ser du på bilden, kanske mest för att du vet hur de ska se ut.

I lägereldarnas och sagornas tid

En känsla av att förflyttas infinner sig. Tält efter tält i olika former, eldar som värmer vattenkar, pressenningbeskyddade surrade bordsanordningar, flaggor på höga slanor, barn och vuxna som springer huller om buller eller sitter i grupper och resonerar.

Scoutlägervecka med 200 ungar och 100 vuxna. Mina barn är där i två nätter och tre dagar. Vandringar, uppgifter att lösa, lägerbål med sång. De är rosig och rusiga av upprymdhet och äventyr. Sonen av att springa i skogssluttningen och driva fram fred och krig mellan olika scoutgäng:
- Vi krigar mot Skara nu, mamma.
Dottern är uppfylld av ansvarskänlsa för gruppens tält, skaffa mat, hålla ihop flocken.

Jag tänker att jag hoppas att jag bara förflyttas till något som är en svunnen tid, något som barnen inspireras till av de halvgamla sagorna och de nya retroberättelserna där man var si och kvinna var så. I många fanatsyberättelser är den gamla könsordningen en självklar scen.

Men jag befinner mig precis i realtid. Jag är på föräldrabesökstid på scoutlägret. Två timmars tjuvkik in i barnens verklighet.

Allltid redo i det här kungariket. Men bilden nedan visar att var och en diskar efter sig själv. Det är tanken i alla fall.

Gökotta

Skirt lövverk, gullvivor, smörgåsar, O'boy och kaffe. Till och med gitarren är med i tavlan i år. Det är romatiska Anne-Karin som påminner om att ta med några sångböcker. Och då kom gitarren med på köpet.

Till skillnad från förra året hittar vi ett riktigt bra ställe. En kulle med mjukt gräs högt uppe på Hökenssås med utsikt över hela dalgången mot Sveriges många platåberg några mil västerut.

Här sitter nu tre familjer med vardera tre ungar och äter en halvtidig frukost. Inte måste man vara på Gökotta redan när solen går upp, som traditionen säger. Och jag läser idag i lokaltidningen att ingen av de andra vare sig de tidiga eller de sena frukostsällskapen har heller hört göken.

Men Evert han hörde göken, han. Så här börjar hans "blogg" i mitt huvud:
-- Fjärden ligger blank som ett nybonat golv, solen går ur havet och häggarna dofta och bofinken i busken som sov klockan 12, vaknen nu och kvitter.... ja så ror Evert iväg där med flickan till Ängsholma och dukar upp och hör göken i öster - tröster, söder - döder, väster -bäster och norr - hm - torr "och tråkig" gök, säger Taube.

Vi blandar in fler manliga musikskatter, dock ingen som har gökotta i titeln, ingen slår ju Taube. Men Mikael är oemotståndlig med gitarren i morgonsolen. Så sjunger vi om Stensprängare Kalle Wahlgrens gamla häst, som barnen älskar att sucka vemodigt till. Vi försöker med Solen glimmar och Vila vid denna och Fjäriln för att avsluta med lite nykomponerat dito av Stefan Andersson om fångarna på Carlstens fästning, som jag berättat om i tidigare inlägg, kanske februari?

Brännboll på åkern som lagts i vall nedaför kullen sätter fart på vår Gökotta. Sällskapets tre 10-åringar släpper tankarna på att snart få återvända till DS-spelen och kastar sig över slagträ och boll. Övermodiga och härliga. De tre femåringarna kan ta alla bollar själva, medan våra tre mellanbarn kastas mellan att vara bäst och att komma i kläm. Världen är som den är.

Vi njuter och ler nöjda mot varandra, tre par avslappnade föräldrar som gärna lämnar filtarna på kullen för att jaga bollar och skrika "Bränn!".
Vi har kommit ut ur köket, ut ur hemmet, ut ur ekorrhjulet. Tre timmar i det fria och hela dagen framför oss. Hela sommaren väntar oss. Och våra barn.
Mer vårfrukostar i hagen.
Mer gökottor.

Rosersbergs slott - ditt och mitt

Desiderias frysrum.
Det finns nio kungliga slott i den statliga kulturarvsportföljen, som "jag" alltså har hand om. Och du äger. Rosersbergs slott strax sydost om Arlanda är ett. Kanske inte lika känt som Drottningholms, Kina, Ulriksdal, Tullgarn och Haga. Men ändå.

I detta vita sommarslott levde Sveriges första franska drottning Desideria levde sina sista tredjedel av sitt liv, medan hennes son Oscar regerade över Kungariket. Sedan 1860-talet har slottet stått obebott och nästa orört. I alla fall självaste manbyggnaden.

I Desiderias sängkammare kan du luta dig (försiktigt) mot den kakelugn som värmde drottningen. Men tydligen aldrig tillräckligt mycket. Det som ständigt bherättas om Desideria är hur hon frös, frös, frös. Ett annat eftermäle är hur hon om nätterna körde sin hästvagn runt runt i den underbara engelska parken. Kanske älskade hon ändå våra magiska ljusa nätter som nu lyfter allas våra liv över vilka avgrunder som helst.

Trädgårdsmästaren på Rosersberg, min kollega, är ny och jobbar hårt med parkens alla kulturvärden. Ibland bara spåren av dem. Han berättar om Erik Dahlbergs bilder från olika slott i Svecia Atniqua, där Rosersberg på 1600-talet visas med 13 planscher. Att jämföra med flaggskeppet Drottningholms slott - notering: fem. Och så berättar han att han bestämde sig för att hälsa på alla hundar han träffade i parken under en dag. Och samtidigt räkna dem.
- Det blev 500 hundar, säger han och visar därmed på ett segment, en målgrupp, bland Rosersbergs besökare.

Du förstår kanske att jag tycker att du ska ta pendeltåget från Stockholm C mot Märsta, kliva av efter 35 minuter på stationen i Rosersberg. Traska 3000 meter fram till slottet. Picknicka i parken gärna längst bort på Utsiktberget, äta middag i restaurangen, eller mumsa på kakbuffén i Junoflygeln och absolut följa med Hovet på en guidad tur. Det rosa rummet är ljuvligt, kyrkan har ett sanslöst tak... grottan, konsten...

I andan om

Tre meter från vår hammock invid Röda husets vägg har andhonan skapat sig ett eget kungarike. Yngsta dottern upptäckte henne igår eftermiddag när hon skulle plocka maskrosorna som växer framför anden.
-- Maaamma, det ligger en and här, gastade hon.
Anden rörde sig inte, låg med huvudet inborrat mot kroppen och försökte se ut som en lövhög.

På förmiddagen var det alldeles stilla i trädgården. Alla barn på andra håll, alla vuxna upptagna i jobb. När jag kom ut vid middagstid låg solen på mot väggen. Jag smög fram för att hälsa på i andriket. Men boet var tomt, kvar är en fjäder- och lövhög. Inte ett spår av nån and.

Några timmar senare ligger hon där igen ändå. Så snart skuggan tar över platsen så behöver de troliga äggen kanske hennes värme. Vad har hon gjort under tiden?

Sånt nöje man kan få av att ha en vildsint och oskött trädgård.
Nästa så att man inte saknar champagnen från forna galopper mellan nationerna vid Alma Mater. Fixar egen hemma hos Kongen för dit är vi på väg nu för vidare promenad till Tidasholms eget vackra vita slott, denna Valborg utan eld men med manskör och musikkår och massor av vänner och bekanta i slottsbacken.

Med en sedel som visitkort

Onekligen är det med viss stolthet som jag langar fram en nyuttagen femhundrakronorssedel och lägger fram på bordet.
-- Här är mitt fönster, säger jag och pekar på sedeln, här på fjärde våningen längst till vänster på byggnaden bakom Karl XI.
-- Wow, säger dagiskompisen Felix mamma då. Vi sitter och väntar på att mellanbarnen ska bli färdiga med orienteringsträningen.
Hon är infyttad till Tidaholm. Och hon vet faktiskt, sedan tidigare, vad Statens fastighetsverk är och gör, men hon visste inte var vi har huvudkontoret. Nu vet hon. I Södra Bankohuset på Järntorget i Gamla stan i Stockholm.
Bra att ta femhundrakronorssedeln till hjälp, inte så ofta jag har så mycket kontanter på fickan bara.

Krikonblom, låter inte som det borde

Vackert är det, men ordet krikonblom väcker inte känslorna på samma sätt som körsbärsblom eller äppleblom. Krikonen är hur som helst först ut i det lilla kungariket som är vår trädgård. Några timmar senare kom de första körsbärsblommorna på lilla trädet vid komposten. Eftersom jag läser Hannu Sarenströms Vårkänslor så ser jag nu annat med trädgården än tidigare. Hannu sätter ord på nya saker. Inte trädgårdstidningsmässigt, utan det är nåt annat från mannen där vid Kinnekulles fot.

I det stora kungariket har jag tjänstgjort i Stockholm idag, där blommar de kinesiska körsbärsträden i hela Kungsan. Kollegan Mia visade urfina bilder på dem. I Kungsan står Karl XII staty, den äger alla vi svenskar tillsammans eftersom vi på Statens fastighetsverk har hand om denne förstelnade Karl. Han var ju god vän med Tessin d. y. som jag tidigare berättat att Suzanne (nästan) är kär i (kolla januari). Henne pratade jag också med idag via telefon, hon var i Göteborg.

Nu meddelar konduktören att de två tågset som just nu är sammankopplade i sin färd mot Skövde och vidare Göteborg inte riktigt lekte med varandra utan ville dra åt var sitt håll(!). Lokföraren har medlat i tio minuter och nu är de sams och drar villigt ut från Hallsberg. Jag åker med.

Tågresa med en flygkapten

Med min flygkapten i sätet bredvid mitt i tågvagn 5, kl .21.45 från Skövde till Stockholm, går resan ovanligt fort. Vi har lämnat barnen hos släkten och ska vara bort i två dagar. Var och en på olika jobb.

För en gångs skull pratar vi hans jobb. I morgon far han Tyskland fram och åter, i övermorgon är det in för halvårsservice. Det betyder att han har repeterat allt han kan om flygning och kör svåra situationer i en simulator under översyn. Så nu repeterar vi tillsammans. Tur att inte jag har hans yrke.

Rätt vad det är stannar tåget till i Hallsberg. Redan.

För en gångs skull har vi slagit till på en liten flaska vin att dela på och en smörgås från restaurangvagnen. Eftersom vi åker så ofta mellan Tidaholm och Stockholm blir det rätt sällan som SJ:s utbud lockar.

Nu försjunker min flygkapten i papper om kabintryck, tror jag. Vi har en timma kvar på tågresan. Jag ska läsa den alldeles färska Idébok om service som bröderna, tvillingarna, kreativisterna (!) Härén har samlat ihop, ramat in och iscensatt på 251 sidor. Några med text, andra blanka för egna tankar och exempel.

Jag fick den i gåva efter att ha varit på RTS:s turismgala i höstas då boken fortfarande var under produktion och Fredrik Härén från scenen utlovade ett ex till vart och ett av de 400 huvudena i publiken. Både smart och generöst. Om hälften läser och pratar om den , som jag nu, eller ger bort den så blir den spridd och omtalad. Jag ska maila och tacka.

Boken handlar alltså om service. Jag började i den på tågresan hem igår. Bakifrån av någon anledning. Har hälften kvar. Förstår redan att författarna INTE är förtjusta i den service som min flygkaptens bolag står för.

Position Nidingen

För fyra dagar sedan drog vi på regnkläder, mössa och vantar. Trots solsken. Det kan skvätta, förklarade skepparen Stefan när han plockar ner oss en efter en i sin dyrbara användbara RIB-båt. Vi går från hamnen vid Gottskär utanför Kungsbacka. Vårt mål var själva Nidingen. En del av kulturarvet som Statens fastighetsverk äger, åt dig. En fyrplats från 1600-talet med numera fyra fyrar. Två med sken.

Jag tuggade på ett sjösjuketuggummi i fall-i fall, men havet låg lugnt och fartvinden gav friska andetag. Inget skvätt, ingen skräck. Bara bara hav, klippor och sälar. På en drumlin av lösa rullande stenar, en ö som dyker upp och ner i havet står så de två gamla fyrtornen. Sexkantiga byggda av sten från Varbergs fästning på 1840- och 1860-talet. Och så den nya fyren som är det enda på ön som Sjöfartsverket ännu förvaltar och driver. Först smyger vi förbi den lille fyren om står nästan mitt i vattnet och markerar ett stendrev som går ut från ön. RIB-båten lägger sig snabbt platt mot sjön och vi glider som en pulka runt ön mot en pinne som markerar en STOR sten under vattenytan, girar mot söder igen och kanar in till bryggan. Där väntar 48 timmar på en nästan öde ö, men full av människominnen och vackra byggnader. Och fåglar följda av ornitologer.

Konferens, solsken, tretåiga måsskrin, fyrvaktaryrkeshistorier, jättemusselskal, orkanlängtan, premiärdopp och sanslöst god och spirituell mat.

Natthimlen fylls av så många stjärnor över havsspegeln. Stjärnorna pekas ut av de sex strålarna från fyren som jag ligger raklång under. Jag har tidigare bara sett fyrsken på håll. I 22 sjömil kastas nu dessa vita räddande armar. För mig är det ett skådespel och nästan meditation.

Tur att det bara är april. Jag kan återvända redan i sommar, i höst i vinter. Igen.

En tunna med eld

Löv och pinnar. Vi har en trädgård på 2 000 kvadratmeter utmed ån. 42 lövträd. Det blir mycket pinnar som faller ner . Och löv. De tar vi mestadels han om på hösten.
Med stålande solsken och 18 grader varmt en ledig aprildag och familjen hjälps åt att leta pinnar och annat att elda, så är det rätt ok med att träden är bösiga.

Vi har en gammal rostig tunna med lufthål nedtill. Den ställer vi på en pytteliten kulle -- 5 meter i radien -- och så samlar vi pinnar. Sonen var inte hemma, han som under sina första 1-4 år samlade alla pinnar han såg, var på handbollsavslutning. Döttrarna letade enbart långa pinnar som de kunde ha som metspön, sen satt de på var sin sten vid åt och metare hela dan. Tills de tröttnade och ville ha sina kastspön.

Jag försökte få dem att visualisera alla de fattiga stackars barn som förr i tiden hade till syssla att samla pinnar att elda i hemmet. Vanligtvis älskar döttrarna, och även sonen om han får vara med, att leka dramtiska lekar där de har förlorat både mor och far och huset har brunnit ner och de har ingen mat och kölden tar deras kinder... Men det är "på leken" det. Går inte att använda till nyttosituationer.

Jag samlade pinnar, scannade över hela trägården, pillade ner pinnar som fastnat i trädgrenarna och häckarna så sin väg mot myllan. Maken stod nöjd och petade i tunnan. Drack lite kaffe.

Vi försökte oss på att elda upp tändbark som Kongen (farsan alltså) skalat av ett mellanstort körsbärsträd som vi fällde för några år sedan. Han tänkte omtänksamt att det kunde vara bra att ha som tändved i spisen. Det var det inte. Brann inte bra alls.
Så nu vräkte vi ner ett lagom lass i tunnan.

Det blev först alldeles stilla, elden fick en chock. Men tog sig och skapade en tjock svart rök som gjorde skuggor på maken och la sig till rätta inne bland de tre stora körsbärsträdens kronor, en lång stund. Så drev den vidare bort till grannen Ström som intet ont anandes krattade i sin trädgård. Jag var glad att de inte hade kaffegäster i bersån.

Nu ligger barken på lövkomposten.
En berättelse sprungen från han som i en liten storlek fick smeknamnet Ellar-kongen (eldare-kungen) en dag i påsktid för sisådär 58-59 år sedan.

Hur ska man räkna?

En norsk dagstidningsjournalist av bästa sort besökte Statens fasstighetsverk på TUR-mässan. Och blev förtjust. Han vill berätta om alla de fantastiska kulturarv som går att besöka i Sverieg. Förhoppningsvis kommer många norrmän till oss i sommar. Men nu vill han veta - hur många besökare har alla våra besöksmål. Alla 2 300 fastigheter?

Ja, det är en bra fråga. Verkligen.

Men jag vet inte svaret på det. Dagen har jag ägnat åt att ringa runt och fråga hyresgäster, arrendatorer och förvaltare. På en del ställen är det enklet: Vasamuseet har räknat in 1 443 000 personer under 2008. Grattis till dem. Läckö slott har noterat 350 000 besökare vid parkeringsplatsen, och 125 000 betalande in på slottet. Hovdala slott hade 80 000 besökare inne i slotett, men vet inget om alla de som strövat i parken och närliggande slottsområden, på Gamla Riksdagshusets tak på Riddarholmen har det varit 7 200 personer i organsierade klättringar. Fullbokat. I Sveriges största sammanhängande ekskog, på Visingsö har vi ingen som helst aning om hur många som har njutit av grönskan, stammarna som var ämnade för skeppsbygge och markernas mjukhet.

Så vad svarar jag?
Det får bli en norgehistoria till morgondagen.

Bohus fästning - nästan

Jag skulle ha anlänt Kungälv strax efter mörkrets inbrott. Jag skulle ha lyxat mig en natt på hotell (vanligt olyxigt sådant, men jag bor tillräckligt sällan på hotell för att njuta av det). Jag skulle ha vaknat med det tidigaste morgonljuset och genast kastat mig ut för att för första gången se den 700-åriga borgen.

Bohus fästning har bjudit in mig så många gånger, gett mig så många chanser att få komma in. Men något tycks alltid hejda mina planer. Så alltså även detta gång.
När ska jag få komma dit?

Riksdagshuset

En av de få offentliga byggnaderna i centrala Stockholm som Statens fastighetsverk inte förvaltar är Riksdagshuset. Annars är det minsann elva kvarter kring Drottninggatan som är "mitt" och ditt. Men i Riksdgahuset var jag alltså i tisdags (så dags då att berätta det nu).

Turism stod på agendan. Ett 70-talet delegater från flera statliga verk samlades för att se hur vi bäst kan samverka med byggnader, miljöer och vägar för att folk ska komma åt härligheten. Begripa värdena. Hitta platserna. Längta dit.
Vi löste inte den uppgiften kan jag säga.

Men några nya tankar och några nya kontakter fick jag. Alltid något. Och oförglömligt för mig blev jag uppbjuden att göra en teatersport. Det var premiär kan jag säga. Moderatorn Ulf Wickbom ville ha igång folk inför redovisningar av gruppsnack. Så jag var fru Turitsminister från Ruretaurien (eller nåt) som hade en tolk på min resa till Ockelbo för samtalet med turistchefen där. Tolken tolkade bara min ruretauiska och inte turistchefen svenska. Inte lätt att ha rollen som tolk i teatersport. Eller att uppfinna ruretauiska. Antagligen, helt säkert, glömt av alla delegaterna vid det här laget. Vet inte om de blev mer frisinnande i sin performance i gruppredovisningen. Kanske.

Vi fick en initierad rundvandring i Riksdagshuset i alla fall, av Riksdagsförvaltningens (egen myndighet, kanske den minsta) förvaltningschef Rolf. Första kammaren, sedan 100 år tillbaka till andra kammaren med sanslöst fina, men schauvinistiska, målningar. Skulpturhuvudet av Palme, reliefen av Karlsson, inget på Persson, ännu. Alla talmännen. Gymnasieklasser och Svenska för invandrarklasser korsade vår väg.

Koltrasten har tystnat för kvällen. Så även jag.

Italiensk natt

På Hellidsbergets sluttning har Anna-Karin och Peder ett hus. Därifrån ser vi Tidaholms ljus glittra i dalgången mot platåbergens inraming i fjärran. Den sista vinternatten isar omkring oss och vi är 12 personer kring bordet. Knytkalas med italienska rätter, italienskt vin och Eros Ramazottis stämma. Några av oss säger nåt på italienska bland.

Men mest är det diskussioner. En stund pratar vi om Lars Norén har rätt att existera på denna jord kontra hans konstärsskaps betydelse för världen. Norén har lokal anknytning efter att ha repeterat sin fångpjäs på anstalten här, vars lyktors pliktskyldiga sken vi nu ser nere vid stans västra kant. Konstnärer är ett parasiterande pack, säger några, andra menar att det är tur för oss andra att några härdar ut i denna otacksamma uppgift för att ifrågasätta världens självklarheter.

Skolbetygen, är ett annan ämne. Varför och hur och ger de verkligen kämpaglöd. Se bara på Einstein förresten, som hade skitbetyg i skolan men blev en av universums mest lysande stjärnor. Sådana genier KAN inte få bra skolbetyg för då kommer de inte att kunna ifrågasätta världen. Bra betyg får bara folk som går i ledband. Att Einsteins dåliga betyg är en av de välkända myterna som fått fäste i det offentliga nämner ingen. Det blir så tråkig diskussion då. Om de som sköter sig också blir de som går längst. Inga hopp om mirakelkurer då. Men visst hände det även i skolvärlden.

En undebar natt med underbara diskussioner. Ibland på "italienska". Aslutad med Vasaloppsstart kl 8, eller var det målgången kl 12 vi såg.

Arkeologiska tuggummin I

För några dagar sedan höll vi redaktionsmöte i Tidaholm. Det ska bli en artikel om världens äldsta och världens yngsta tuggummi, som arkeolgoiska fynd. Ett är över 10 000 år gammalt, tillverkat av harts, funnet i Huseby Klev i Bohuslän. Det andra är troligen från sent 1950-tal. Funnet här i Tidaholm vid Tidans strand för två år sedan.

Det var professorn Stig från Dalarna, doktorn Elisabeth från Lund och jag som hade tvådagarsgrävning av platsen för en klappebrygga. Det mesta vi fann var spår efter barns och mäns förströelse. Godisemballage, fiskekrokar och fiskelinor, ölkapsyler och spritflaskor. Och ett tuggat tuggummi. Med tandmärkena kvar. Av klappebryggans ursprungsfunktion fanns inga fysiska fynd, men gott om berättelser från de som besökte grävningen.

Stig lät en kapsylexpert analysera och datera kapsylerna; 1950-tal. Stig lät en osteolog analysera tuggummit. Mjölktänder hade tuggat detta tuggummi. Ett barns lyckliga stund var fångat.

Nu träffades så osteologen Anna från Stockholm, stenålderstuggumifinnaren Bengt från Kungsbacka, professorn Stig och jag i Tidaholm för att planera artikeln till Arkeologiska museet i Stavangers skrift om barn och arkelogi. Vi har manusinlämning den 1 april. Arbetstiteln är Catching the moment. Och det är sällan gjort från äldre tider när det gäller barn, det att hitta något som barn har gjort i levandes livet. Förhistoriska barn brukar oftast finnas och märkas efter att de har dött, då arkeologerna möter dem som gravfynd. Men mjölktänder i ett tuggummi - då är barnet i full gång. Så vi har två barn med 10 000 år emellan.

Mitt Tidaholmstuggummi kan vara ett Toy, ett märke som etablerades på den svenska marknaden 1934. Hade jag resurser så skulle säkert ett labb kunna analysera innehållet i en kvadratmilimeter av tuggummit och där fastställa troligt märke och trolig tillverkningsfas. Kanske finns det inbakat i tuggummit, bevarat genom decennier DNA. Kanske kan jag hitta den person som för 50 år sedan tuggade detta tuggummi.

Hm, artikeln blir på engelska och cirka 30 000 tecken så den blir inte publicerad här. Men jag återkommer till ämnet.

Lövstabruk

Äntligen ute på tjänsteförrättning!
En snöig måndag på Lövstabruk. Det är nästan på månaden tio år sedan jag var här sist. Som en av mina första resor i tjänsten. Då med erfaren förvaltare Per, nu med nyanställda Monica.

Monica samlade alla hyresgäster och närliggande aktörer för att under två timmar lufta och inspirera till samarbete för att få fler besökare till bruket. Hur får man det? Den diskussionen ledde jag genom att låta Koetlers 5 P:n locka fram nya tankar och nya samband mellan aktörerna. Kloka och angelägna människor som jobbar hårt men just därför inte alltid orkar lyfta blicken för att hitta nya gemensamma vägar till besökare.

Lövstabruk är en sagolik plats att besöka. Just i februari inbäddat i nordupplänska snömängder, med is på bruksdammen och fågelkvitter i duett med röjsågen som hyfsas herrgårdsparken. Tänk dig då detta i vårskrud, eller då Orangeriet fylls av Verdi live! Eller på 1700-talsdagen den 19 juli (tror jag) då gestalter från tiden är på scenen, den scen som är hela bruket. Varje söndag även på vintern håller hantverkarna öppet, så far dit i väntan på våren. Ta med skridskorna och picknick.

Ändå hittar inte folk hit, värdshsuet får inte tillräckligt underlag och bruket riskerar att vaggas sakta in i en ödslighet.

Koetler: Plats, Produkt, Produktutveckling, Pris och Personal. Jag la till Plan för det tror jag att man måste ha för att ha verklig använding av alla goda idéer som Lövstabruksborna la fram för varandra. Bland annat att samla sina krafter till en gemensam hemsida istället för tre-fyra olika adresser som ska hållas på topp. Vilket ingen av dem är idag, kanske med undantag för Vallonbruk.se. Flera av dem har målgruppsundersökningar lite så där på en höft, men ingen använde den kunskapen konstruktivt. Framförallt delade man inte med sig till varandra. Kanske kommer man att göra det nu, när Monica har fört dem samman och hjälper dem att hålla ett gemensamt fokus. "Vill ni träffas så här igen", frågade Monica när två timmar var till ända. "JAA", sa Lövstabruk.

Till fjälls

Full av kunskap om förändringsbeteendevetenskap och övningar i coachande samtal samt i att ge återkoppling, gruppdynamik och en massa annat som vi lär oss på "Plantskolan" som Statens fastighetsverk driver, ska jag nu ta en veckas gammalsdags sportlov med familjen. För andra året i rad far vi till Vemdalen. Nu äntligen ska mina nyinköpta skidor användas. Även om det blir utförsåkning också.

På resan upp passerar vi genom delar av mitt halva kungarike. Jag tänker på skogsfastigheter som Statens fastighetsverk förvaltar. Skog som du äger.

Genom Sverige

Först den vanliga turen, Tidaholm-Skövde- mot Stockholm. Fast idag bara till Flemingsberg. Jag har aldrig gått av där förut. Byta från fjärrtåg till pendeltåg. Mot Märsta. Gå av i Älvsjö. Byta till Västerhaninge. Gå av där och byta mot Ösmo, (då är jag nästan i Nynäshamn). Gå av där och invänta en taxi till Körrunda gård. Där jag nu är. I väntan på en utbildning.

Så många svenska ortnamn. Somliga gamla. Men som låter som pendelstationer, förorter i mina landsortsöron som bara känner det mer centrala Stockholm. Ortnamnsarkivet. Jag ska kolla upp dem där.

Inte så långt härifrån finns havet och många av de kronoholmar, med och utan fyrar som vi på Statens fastighetsverk förvaltar åt svenska folket. Men under mina dagar här blir det nog inte tid för besök.

Amerikamedda'

I början av 1900-talet utvandrade Einar Andersson från Tidaholm till Illinois. 1977 förenades hans två söner och familjer med den gamla släkten i Sverige med ett stort kalas på Stadshotellet i Tidaholm. Amerikanska tuggummi fördelades. Släktsagor utbyttes. Kärleken blossade upp och under många år for släktingar fram och åter.

En av sönerna, Artur, ville visa sin kärlek också i gåvor. Sverigesläkten fick ett gigantiskt paket skeppat över havet varje år för att nå fram till julafton. Med minst en personlig gåva till var och en av Einar Anderssons två yngsta systrars barn och barnbarn. Som liten tackade jag och tog emot. Som vuxnare förstår jag mer Arturs känsla av att vilja skicka saker hem till Sverige, till de släktingar som fanns kvar i det land av nöd som Arturs far en gång lämnade för lyckans land. Och han lyckades, hans söner lyckades ännu mer.

Artur och hans skottskfödda fru Betty övergick så småningom från julklappar till att sända pengar som skulle räcka för Sverigesläkten att gå ut på restaurang tillsammans. Att gå på restaurang i Amerika är ju mer vardagsmat, man ses där lika ofta eller mer än i hemmet. Det förstod vi svenskar på våra långa sejourer i Loves Park Illinois. Men i lilla staden Tidaholm bjuder vi hem folk. Mycket sällan går vi på restaurang, särskilt inte för något eller några decennier sedan. Dels hör det inte till småstadens kultur, dels finns det inte så många restauranger. Men vi gick lydigt på restaurang allihop, lite uppstyltat ovana och högtidliga, och hade Amerikamedda'.

Nu är båda bröderna Andersson i staterna, i de sälla jaktmarkerna tillsammans med sina fruar. De kärleksfullt hållna släktbanden slakar i de yngre generationerna. Men här i Tidaholm är det fortfarande Amerikamedda' en gång om året, i slutet av januari. Men numera i ny form. Vi hyr badhuset i några timmar, följt av några timmar i bowlinghallen. Mycket informellt. Tårta och kaffe. Inga tal eller konversationer. Men i alla fall så träffas alla de som är släkt med Einar Andersssons två yngsta systrar. Vi är 33 stycken numera. Ritual, ceremoni, sed, bruk eller tradition i utveckling. Kanske om några år har vi kommit till att koppla upp via nätet med barnbarnen till Einar Andersson, som är den äldsta generationer i Amerikasläkten nu. Ännu är vi inte så kommunikativt globala i min släkt, i alla fall inte som massa. Var och en fungerar vi med större mångfald. Men mediala kontakter kan ha funnits på årets Amerikamidda'. Till de sälla jaktmarkerna.

Fyra fotografier

Den yngsta dottern och jag tittade in till Moster häromkvällen medan de andra två barna var på scouterna. Moster har en hel del vackra släktfotografier på väggen ovanför sin gamla sekretär. Fyra av dem lånade jag hem för att scanna in som digitala bilder. Det är en del i ett mycket långsamt projekt med att söka min mormors tid på jorden. Hon föddes den 9 maj 1910, samma år som hennes stad Tidaholm fick stadsprivilegier. Och hon dog den 27 januari 2000.

På ett av mosters fotografier sotter en allvarlig mormor bredvid en småleende morfar. Fast de vet inte om att de ska bli mormor och morfar. Antagligen kan det vara ett foto från deras förlovning vid pass tjugoårsåldern. Jag kan känna igen drag i dem båda från mina verklighetsminnen, då de var sextio-nittio år.

Ett foto visar mormor i sammetsklänning och långt pärlhalsband stående bredvid sin tre år äldre syster, som är likadant klädd. De håller om sin sittande storebror Birger -uppklädd i kostym och slips. Mormor och Birger är allvarliga, medan Moster Märta (som vår sida av släkten kallat henne) inte kan låta bli att le. (Inte heller hennes dotter har kunnat låta bli att le i livet så hon har smeknamnet Gladan). Birger dog ung, vid pass 45. Han var sjuklig tror jag. Jag vet var hans grav är.

På foto nummer tre (min numrering) är de båda systrarna pälskragskappklädda med handskar och hatt (ingen väska) och låga kängor till tunnsstrumpor. Moster Märta ler, mormor ser trumpen ut (det var hon aldrig, bara på de allra flesta fotografierna). Mellan systrarna står morfar och håller dem om axlarna. Han hatten uppskjuten i pannan lite käckt på svaj. De står uppställda för fotografen framför Hellidens slott, där min yngsta dotter idag, stolt, har sitt dagis. Fotografen kan tänkas vara Märtas man Harry, kanske. Här är vi eventuellt i slutet av 30-talet. Kanske mitten.

Det sista fotografiet är helt annorlunda. Mer en ögonblicksbild. Morfar håller sitt första barn i famnen och tittar på henne. Det är Moster, som då är strax under året. Fotot är taget i lillstugan på Södra Kungsvägen där hon är född. De sitter i soffan. Morfar har skjorta och slips, så det är inte vardag i alla fall. Kanske tar mormor bilden av sin man och sitt första barn (fast jag kan inte minnas att jag någonsin sett henne fotografera). Mormor skulle strax fylla 25 år när hon fick sin dotter den 22 mars 1935. Den här bilden skulle kunna vara tagen på morfars födelsedag den 10 oktober, eller kring juletiden det året. Lilla Moster ser ut som min mellandotter gjorde i den åldern. Mycket svart hår och stora vackra ögon.

Tänker att jag ska följa mormors historia och därmed den tid som hon levde och det samhälle som omgav och formade hennes villkor. Jag har en levande källa i Ingemar på Hägnelund som är född året efter mormor och morfar. Och han minns både tiden och dem. Hur ska jag fånga hans minnen bäst? Vilken litteratur kan ge min tidsandan och de stora dragen? Lilla staden Tidaholm hittar jag i Västgöta-Bladets arkiv, så klart.

Störning i skrivandet

Inte nog med att tiden för eget arbete är lite knapp eftersom jag har ett så roligt jobb samt tre fantastiska barn att leka med och en make som just nu inte är närvarande, och en toalett/dusch som ska renoveras - jag har också lagt ut mig på Facebook.

Är man kommunikatör om man inte har en aning om hur sånt går till? Nej, så nu är jag där. Hej och hå. Många människor och riktigt kul. Fast precis som med den här sidan så har jag bara en pytteaning ännu vilken potential det finns.

Men Facebook gör att jag inte har tid kvar för den här skapelsen ikväll. Fyraåringen vill sova, men mig, i sängen. Japp.

Studsiga måndag

Med rivstart 4.30 från sänghalmen, via kök och bad, med cykel till busshållplatsen vid realskolan (numera Barnens hus) och Västtrafik-bussen kl 05.30 som angör Skövde station kl 6.11 sjönk jag ner i säte 37 i vagn 5 kl 06.22 där jag sov förbi både Hallsberg, Katrineholm och Södertälje. Jag vaknade nästan upp på Stockholms Central kl 8.35 (tåget var 10 minuter tidigt enligt SJ:s nya identitet) och var helt vaken när jag klev av T-banan i Gamla stan. Plockade upp latte och smörgås på Kladdkakan och gled in på jobbet på Södra Bankohuset.

Morgonens första möte på Kulturarvsenheten kl 9 om Fastighetsutveckling visade sig vara utbytt mot ett förberedande möte för kommande Kulturarvsutbildning. Ingen hade meddelat mig från grannenheten, var på jag (tacksam) drog mig tillbaka för eget arbete.

Dagens andra möte heter måndagsmöte och börjar alltid kl 10. Det var inte utbytt utan som vanligt gick vi laget runt på kommunikationsenheten, stort sch smått om allt i SFV.

Lunchmötet blev 20 minuter försenat men genonmfördes likaväl (och gott) på Magnus Ladulås (stekt sej med hummer- och gräslöksås) kring ämnet turism i Statens fastighestverk, där min chef AnnCha, begåvade Gillis från Göteborg och uthålliga Elisabet från kulturarvsenheten avhandlade framförallt en kommande EU-ansökan om utveckling av samabeten kring Kattegat och Skagerak, på danska, norska och svenska. Våra fastigheter rör sig kring fästningarna Bohus, Carlsten, Varberg och en släng inåt landet till Läckö slott.

Lite steget efter fortfarande kom jag till nästa möte strax efter kl 13 som skedde på mitt rum med fantastiska Sofia från vårt obeskrivliga fastighetsområde regeringsbyggnader, som har statsministern som hyresgäst, och vår ambitiösa intranätredaktör Anna. Vi skulle nu skapa en intrasida om Statens fastighetsverks kunder och kommunikationen med dem. Jag har drivit frågan och nu tar snart Sofia över alltmer.

Med 10 minuter till att titta igenom mailen som jag hört pipa allt mer lockande under föregående möte, möter jag sedan upp med tidigare nämnda Elisabet (vi ses vanligtvis annars inte flera gånger om dagen) för att hasta till Nordic Light på Vasagatan där organisationen RST har kontor ovanpå. RTS ska vägleda mig och SFV på vår väg in i den organsierade turismens Sverige. Det ska nog gå bra.

Vid pass 17.00 stog Elisabet och jag i ett gatuhörn och gjorde upp stora planer för våra hyresgästers utveckling på turismområdet innan jag ägnade nästan två (2) timmar åt att handla tröja till maken, allt-i-allo-väska-som-håller till mig + en tröja, samt en jacka till sonen.

Promenad österut utmed Drottninggatan, där SFV har så många kvarter att förvalta, via Kebabhaket på Österlånggatan och upp till kontoret igen där jag åt kvällsmat kl 19.15 framför trevliga mail från alla håll och kanter. Sedan åtgärdade jag så mycket jag orkade.

Nu vill ingen veta något mer om min Studsiga måndag. Jag ska vandra förbi Slussen söderut och hem till lillebrorsan, som just har farit till Göteborg. Där (hos brorsan) sammanstrålar jag med maken som kommer med tåget vid 23.55.

Hemliga svenska rum

Tolv tv-program om Hemliga rum i det nationella kulturarvet gick i SVT 1 under hösten med nyfikne Melker som programledare. Alla program om hemliga svenska rum och alla med folk från Statens fastighetsverk. Väldigt uppskattat och väldigt väldigt många som tittade.

Nu träffades jag och producenten Christian på lunch på hos Fåren i Gamla stan. Christian har alltid en massa bra historieprogram på gång och jobbar som mest med TV 4:s historiemanifestation som sänds 2010 med Dick och Martin som programledare. I historiesatsningen deltar även Norstedts som ger ut ett storverk med ny syn på svensk historia. Första delen om Stenålder fram till Vendeltid skrivs av min kompis Stig. (Vi gav nyss ut en bok ihop: Uppgrävt och nedskrivet).

För den nationella kulturarvets del blir det ingen egen fortsatt produktion i år, men SVT gör en egen serie under arbetsnamnet Svenska hemligheter. Den blir säker också bra och ska sändas till hösten.

Någon gång, sådär vart fjärde år arrangera Statens fastighetsverk evenemanget Hemliga rum, då alla kan besöka annars stängda rum i borgar, slott och fästningar. Senast var i maj 2008, så det lär dröja ett tag nu.

För övrigt var Christian från Svea television helt uppfylld av en bok. Med alla ursäkter som numera följer när man rekommenderar, varmt, en självhjälpsbok kunde han ändå inte låta bli. Simplify your life (min stavning). Jag har inte kollat upp den ännu, mne den har gjort Christians, hans frus och två döttrars och frömodligen hans anställdas life enklare.

Amerika Amerika

Finns det någon blogg idag som inte handlar om Amerika?
Just nu har Barack Obama svurit sin ed till att leda Amerika och en ny tid är här. Det var ett stort och viktigt ögonblick i vår historia den 4 november när det amerikanska folket valde en demokrat, en ung färgad man som sin ledare. Att detta var möjligt. Då visade det amerikanska folket på handlingkraft och en vilja att gå vidare i en en nybyggaranda som vi känner igen från historien.

Idag är den symboliska dagen för denna nya tid som vi fått möjlighet till. Tack och lov.

Jag pratade i lördagsnatt med mina vänner Anna och Jeff i Staunton i Virginia.
"We feel hope now" sa de men de verkar fullständigt omtumlade av den finansiella krisen och nästan snöblinda - de ser inte någon väg att gå. Men de känner hopp. Jag undrar vad min käre kloke saknade Artur, mormors kusin som var släktens store amerikanske släkting i staterna, skulle ha sagt och beskrivit situationen och Barack Obama. Men Artur är salig sedan snart två år.

I Washington har Sverige genom Statens fastighetsverk House of Sweden, en del av halva kungariket.

Rosa rummet

En litteraturklubb.
Det har jag ofta tänkt på, och hört mina kollegor i Stockholm prata om att de har. Så när jag flyttade hem igen till Tidaholm för nu precis sju år sedan, dröjde ett år innan jag samlat nya kontakter som också ville träffade för att läsa och diskutera böcker. Vi håller på än. Fem till sju böcker om året brukar det bli.

Första för 2009 var en lokal författare, debutanten Ronnie Sandahl från Falköping. Han skriver om fyra marginaliserade yngre vuxnas liv i gränslandet mellan gymnasietiden och jobb, mellan kärlek och självupptagenhet, mellan hopp och uppgivenhet. De lever i en tidsperiod som utspelas 20 år efter det att de flesta av oss i Rosa rummet gick gymnasiet i Falköping. Om det var igenkänningen av den regniga och blåsiga staden mellan platåbergen som gjorde att vi diskuterade mer livligt än vanligt, eller om det var Sandhal speciella förmåga att fånga karaktärer på imponerande få sidor, eller om det helt enkelt var så att ovanligt många av Rosa rummets ledamöter faktiskt hade läst boken den här gången - det vågar jag inte bedöma. Vi gav hur som helast betyg mellan 3+ och 4+, vilket är ganska högt. Nästa bok blir Alec Bennets Drottningen vänder blad.

Jag har också precis skilts ifrån Bodil Malmstens Sista boken från Finistere. Så mycket svartare och yrvaket förvånad än de två föregående intellektuella mysböckerna. Men jag njuter alltid av Malmstens ord och iakttagelser. Och en blogg har hon.
Ett citat: ur Sista boken... "Ingenting kan få tiden att stanna - vad som än händer går tiden vidare i färdriktingen. Tiden går dit den ska och aldrig tillbaks."

Förälskad i Nicodemus Tessin d. y.

Det är fem trappor upp i Södra Bankohuset i Gamla stan i Stockholm som jag har mitt kontor. Denna äldre del av byggnaden vid Järntorget har ritats av Nicodemus Tessin den äldre och började byggas 1663. Kolla in huset på en femhundrakronorssedel, så vet du vilket jag menar.

Men det är Nicodemus son Nicodemus den yngre som var föremålet för lunchsamtalet på restaurang Rouge med Suzanne. Hon som jobbat med berättelser och Hemliga rum för Statens fastighetsverk fick djupdyka i Tessin den yngres gärning som rikets överintendent och därmed beskyddare av det nationella kulturarvet och någonstans grundare till Statens fastighetsverk. Suzanne blev djupt förälskad i denne mångsidige man som blott är drygt 300 år äldre än henne själv. Underbart. Vad hon gör med det mer, om något, får vi se. Nicodemus var sådär 9 år när han pappa började bygga Södra Bankohuset, som nu är huvudkontor för den kulturarvsmyndighet som blev hans framtida verk.

En som gjorde något med sin tidsdimensionsöverskridande förälskelse skrev Svenska Dagbladet om. Det handlar om Axel von Fersen. Här hittar du den bloggen.

Till Carlstens fästning

En sommardag upptäckte sångaren och musikern Stefan Andersson Carlstens fästning på Marstrand, har jag hört. En 350 år gammal borg, fästning och fängelse. Nu en turistattraktion och ett av Sveriges nationella kulturarv. Och en av de tusentals fastigheter som jag få jobba med på Statens fastighetsverk. Stefan Andersson har nu gett röst åt Carlstens fästning genom att gestalta några av de männsiskor som levt sina liv där. I en massa bra musik.

Anderssons musikaliska vittnesmål från Marstrand heter Nummer 90 Kleist efter en fånge där. Skivan har spelats högt i mitt hus idag, när alla tomatran nu lagts till ro för sommaren. Lyssna på den!

Lyxlördagslunch på Voda

Vare sig i Tidaholm eller Skövde äger Statens fastighetsverk några byggnader eller marker. Det är mellan de städerna som resan går idag. Så inget om kulturarv att berätta. Men färden går mellan det svenska platåbergslandskapet med sina medeltida kyrktorn som sticker upp ur varje liten socken. Tidaholm lär vara den sockentätaste kommunen i hela kungariket.

Eftersom sista kvällståget från Stockholm till Skövde går kl 20.15 fick maken tillbringa fredagsnatten hos lillebror på Söder och ta morgontåget hem. För ovanlighetens skull hämtade barnen och jag vid stationen I Skövde. Oftast tar maken och jag, båda pendlar, bussen de tre milen som är kvar till Tidaholm.

Så det blev en familjeförmiddag i Skövde. Först till Helges sport för att hämta mina splirrans nya skidor, pjäxor och stavar, som jag provade ut i torsdagskväll. Nu skulle de vara färdig för mig. Maken frågade om de hade grundvallat dem åt mig. Näääe. Glömt. Så skidorna blev kvar i affären för ytterligare fix. Tur att han har koll. Men förstås en besvikelse för jag hade så klart sett mig själv på konstsnöspåret redan ikväll.

Sedan mathandling. Utan handlalista. Planlöst. Vi är annars rätt måna om att handla i Tidaholm för att inte gå miste om en välsorterad handel i vår stad. Men det är klart att det är bra med omväxling.

Så en höjdpunkt. Vodas lyxlunch som bara är på lördagar. Döttrarna jublade, de har varit där en (1) gång och pratar fortfarande om det. Och var stolta att nu även mamma skulle få uppleva detta. Jag har faktiskt varit där men bara på vardagar. Fullt med folk, blandad buffé på bardisken: kycklingspett, ungersk ungspannkaka, sushi, sallader, ostar, kallskuret, rostade rotsaker, och efterrättsbord. Väl där fanns folk att byta några ord med. Som barnens scoutfröken Johanna och hennes mamma Christina. Och så Skövdes reklamguru Desirée.

Musik i bakgrunden: Jone Justice från 1985 med Maria McKees ruffa röst. Det var länge sedan när familjen är på eftermiddagsbio, kan vad som helst kan fylla huset.

Mellan Tidaholm och världen

Halva kungariket är min arbetsplats och jag far däremellan, i egen fysisk person, röstburet eller digitalt. Om du vill kan du följa med mig runt i kungariket och besöka det nationella kulturarvet. Och andra platser. Utgångspunkten för mig är kulturarv och kommunikation.

Härarbeta, så kallar bröderna Härén det när folk utför arbetet där det passar bäst, särskilt tankearbete. Vilket inte alltid är på den anvisade arbetsplatsen. Utan här där man är. Den förmånen har jag. Men för stunden är jag i min hemstad Tidaholm. Det är här jag bor numera också. Men jag har bott i Rom, Uppsala, Örebro, Gävle och Stockholm.

Det är sen fredagseftermiddag och årets första arbetsvecka är slut. Den har jag hanterat mestadels härifrån Tidaholm. Igår var jag på Statens fastighetsverks kontor i Göteborg. Vi var sju personer i arbetsmöte kring Statens fastighetsverks insatser på TURmässan 2009. Sex av oss satt i rummet, den sjunde var med på videoskärm från kontoret i Östersund. Ok, ett tips om du gillar kulturarvsmiljöer som fästningar, slott och fyrar, boka in ett besök på TURmässan den 19-22 mars.

Nu gäller det att göra kväll, kanske börja röja i tomtesamlingen = säga godnatt till alla 400, vilket tar en stund. Särskilt om jag får hjälp av barnen som älskar att väcka och söva tomtar. Äkta hälften väntas inte hem förrän imorgon.
Obeskrivet: lunch med lokalredaktören Anita.
Citatet: "Det där med gränser, det skiter jag i" som Tomas Wassberg lär ha sagt