Nyligen fick jag bildbevis på hur en halvmeter snö täcker den lilla amerikanska staden Staunton i Virginia, där vi de första dagarna i november satt på sydstatsverandan och gottade oss i solskenet. Också här i Tidaholm är snön djup. Mer snö än vi vågat hoppats på.
Lilltösen fick nya skidor i julklapp så nu är röda spårets kvartsmil ingen match för henne längre, när pjäxorna sitter kvar på fötterna även om hon ramlar. Det är faktiskt en julgåva att få trampa på skidorna efter henne i en snötyngd skog och le åt all tusen saker hon har att berätta om och vad hon lägger märke till. Mellantösen har fått mer skidåkning i sig och har haft bra skidor sedan förra julen. Så där går det undan i spåret. Hon ser fram emot att erövra en halvmil - kanske imorgon. Sonen lånar mina skidor för att bevisa att han kan åka bättre än sin mellansyster. Men några egna skidor önskar han sig inte.
Idag var det första gången som jag for milspåret. Ihop med min man. Tystnad och andning, snö som faller från tallegrenarna och en solglimt då och då. Alltsedan skidklubben här har satsat på ett konstsnöspår har det fantastiskt nog gått att åka skidor hela vintrarna (nästan). Men i år är alla Hellidsbergets markerade stigar skidspårade och det är mjuk natursnö. Tur det. Mot slutet av milspåret kommer en utförsbacke som har VM-klass. Det har inte jag. Men man landar mjukt i natursnö.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar