I lägereldarnas och sagornas tid

En känsla av att förflyttas infinner sig. Tält efter tält i olika former, eldar som värmer vattenkar, pressenningbeskyddade surrade bordsanordningar, flaggor på höga slanor, barn och vuxna som springer huller om buller eller sitter i grupper och resonerar.

Scoutlägervecka med 200 ungar och 100 vuxna. Mina barn är där i två nätter och tre dagar. Vandringar, uppgifter att lösa, lägerbål med sång. De är rosig och rusiga av upprymdhet och äventyr. Sonen av att springa i skogssluttningen och driva fram fred och krig mellan olika scoutgäng:
- Vi krigar mot Skara nu, mamma.
Dottern är uppfylld av ansvarskänlsa för gruppens tält, skaffa mat, hålla ihop flocken.

Jag tänker att jag hoppas att jag bara förflyttas till något som är en svunnen tid, något som barnen inspireras till av de halvgamla sagorna och de nya retroberättelserna där man var si och kvinna var så. I många fanatsyberättelser är den gamla könsordningen en självklar scen.

Men jag befinner mig precis i realtid. Jag är på föräldrabesökstid på scoutlägret. Två timmars tjuvkik in i barnens verklighet.

Allltid redo i det här kungariket. Men bilden nedan visar att var och en diskar efter sig själv. Det är tanken i alla fall.

Gökotta

Skirt lövverk, gullvivor, smörgåsar, O'boy och kaffe. Till och med gitarren är med i tavlan i år. Det är romatiska Anne-Karin som påminner om att ta med några sångböcker. Och då kom gitarren med på köpet.

Till skillnad från förra året hittar vi ett riktigt bra ställe. En kulle med mjukt gräs högt uppe på Hökenssås med utsikt över hela dalgången mot Sveriges många platåberg några mil västerut.

Här sitter nu tre familjer med vardera tre ungar och äter en halvtidig frukost. Inte måste man vara på Gökotta redan när solen går upp, som traditionen säger. Och jag läser idag i lokaltidningen att ingen av de andra vare sig de tidiga eller de sena frukostsällskapen har heller hört göken.

Men Evert han hörde göken, han. Så här börjar hans "blogg" i mitt huvud:
-- Fjärden ligger blank som ett nybonat golv, solen går ur havet och häggarna dofta och bofinken i busken som sov klockan 12, vaknen nu och kvitter.... ja så ror Evert iväg där med flickan till Ängsholma och dukar upp och hör göken i öster - tröster, söder - döder, väster -bäster och norr - hm - torr "och tråkig" gök, säger Taube.

Vi blandar in fler manliga musikskatter, dock ingen som har gökotta i titeln, ingen slår ju Taube. Men Mikael är oemotståndlig med gitarren i morgonsolen. Så sjunger vi om Stensprängare Kalle Wahlgrens gamla häst, som barnen älskar att sucka vemodigt till. Vi försöker med Solen glimmar och Vila vid denna och Fjäriln för att avsluta med lite nykomponerat dito av Stefan Andersson om fångarna på Carlstens fästning, som jag berättat om i tidigare inlägg, kanske februari?

Brännboll på åkern som lagts i vall nedaför kullen sätter fart på vår Gökotta. Sällskapets tre 10-åringar släpper tankarna på att snart få återvända till DS-spelen och kastar sig över slagträ och boll. Övermodiga och härliga. De tre femåringarna kan ta alla bollar själva, medan våra tre mellanbarn kastas mellan att vara bäst och att komma i kläm. Världen är som den är.

Vi njuter och ler nöjda mot varandra, tre par avslappnade föräldrar som gärna lämnar filtarna på kullen för att jaga bollar och skrika "Bränn!".
Vi har kommit ut ur köket, ut ur hemmet, ut ur ekorrhjulet. Tre timmar i det fria och hela dagen framför oss. Hela sommaren väntar oss. Och våra barn.
Mer vårfrukostar i hagen.
Mer gökottor.

Rosersbergs slott - ditt och mitt

Desiderias frysrum.
Det finns nio kungliga slott i den statliga kulturarvsportföljen, som "jag" alltså har hand om. Och du äger. Rosersbergs slott strax sydost om Arlanda är ett. Kanske inte lika känt som Drottningholms, Kina, Ulriksdal, Tullgarn och Haga. Men ändå.

I detta vita sommarslott levde Sveriges första franska drottning Desideria levde sina sista tredjedel av sitt liv, medan hennes son Oscar regerade över Kungariket. Sedan 1860-talet har slottet stått obebott och nästa orört. I alla fall självaste manbyggnaden.

I Desiderias sängkammare kan du luta dig (försiktigt) mot den kakelugn som värmde drottningen. Men tydligen aldrig tillräckligt mycket. Det som ständigt bherättas om Desideria är hur hon frös, frös, frös. Ett annat eftermäle är hur hon om nätterna körde sin hästvagn runt runt i den underbara engelska parken. Kanske älskade hon ändå våra magiska ljusa nätter som nu lyfter allas våra liv över vilka avgrunder som helst.

Trädgårdsmästaren på Rosersberg, min kollega, är ny och jobbar hårt med parkens alla kulturvärden. Ibland bara spåren av dem. Han berättar om Erik Dahlbergs bilder från olika slott i Svecia Atniqua, där Rosersberg på 1600-talet visas med 13 planscher. Att jämföra med flaggskeppet Drottningholms slott - notering: fem. Och så berättar han att han bestämde sig för att hälsa på alla hundar han träffade i parken under en dag. Och samtidigt räkna dem.
- Det blev 500 hundar, säger han och visar därmed på ett segment, en målgrupp, bland Rosersbergs besökare.

Du förstår kanske att jag tycker att du ska ta pendeltåget från Stockholm C mot Märsta, kliva av efter 35 minuter på stationen i Rosersberg. Traska 3000 meter fram till slottet. Picknicka i parken gärna längst bort på Utsiktberget, äta middag i restaurangen, eller mumsa på kakbuffén i Junoflygeln och absolut följa med Hovet på en guidad tur. Det rosa rummet är ljuvligt, kyrkan har ett sanslöst tak... grottan, konsten...