I andan om

Tre meter från vår hammock invid Röda husets vägg har andhonan skapat sig ett eget kungarike. Yngsta dottern upptäckte henne igår eftermiddag när hon skulle plocka maskrosorna som växer framför anden.
-- Maaamma, det ligger en and här, gastade hon.
Anden rörde sig inte, låg med huvudet inborrat mot kroppen och försökte se ut som en lövhög.

På förmiddagen var det alldeles stilla i trädgården. Alla barn på andra håll, alla vuxna upptagna i jobb. När jag kom ut vid middagstid låg solen på mot väggen. Jag smög fram för att hälsa på i andriket. Men boet var tomt, kvar är en fjäder- och lövhög. Inte ett spår av nån and.

Några timmar senare ligger hon där igen ändå. Så snart skuggan tar över platsen så behöver de troliga äggen kanske hennes värme. Vad har hon gjort under tiden?

Sånt nöje man kan få av att ha en vildsint och oskött trädgård.
Nästa så att man inte saknar champagnen från forna galopper mellan nationerna vid Alma Mater. Fixar egen hemma hos Kongen för dit är vi på väg nu för vidare promenad till Tidasholms eget vackra vita slott, denna Valborg utan eld men med manskör och musikkår och massor av vänner och bekanta i slottsbacken.

Med en sedel som visitkort

Onekligen är det med viss stolthet som jag langar fram en nyuttagen femhundrakronorssedel och lägger fram på bordet.
-- Här är mitt fönster, säger jag och pekar på sedeln, här på fjärde våningen längst till vänster på byggnaden bakom Karl XI.
-- Wow, säger dagiskompisen Felix mamma då. Vi sitter och väntar på att mellanbarnen ska bli färdiga med orienteringsträningen.
Hon är infyttad till Tidaholm. Och hon vet faktiskt, sedan tidigare, vad Statens fastighetsverk är och gör, men hon visste inte var vi har huvudkontoret. Nu vet hon. I Södra Bankohuset på Järntorget i Gamla stan i Stockholm.
Bra att ta femhundrakronorssedeln till hjälp, inte så ofta jag har så mycket kontanter på fickan bara.

Krikonblom, låter inte som det borde

Vackert är det, men ordet krikonblom väcker inte känslorna på samma sätt som körsbärsblom eller äppleblom. Krikonen är hur som helst först ut i det lilla kungariket som är vår trädgård. Några timmar senare kom de första körsbärsblommorna på lilla trädet vid komposten. Eftersom jag läser Hannu Sarenströms Vårkänslor så ser jag nu annat med trädgården än tidigare. Hannu sätter ord på nya saker. Inte trädgårdstidningsmässigt, utan det är nåt annat från mannen där vid Kinnekulles fot.

I det stora kungariket har jag tjänstgjort i Stockholm idag, där blommar de kinesiska körsbärsträden i hela Kungsan. Kollegan Mia visade urfina bilder på dem. I Kungsan står Karl XII staty, den äger alla vi svenskar tillsammans eftersom vi på Statens fastighetsverk har hand om denne förstelnade Karl. Han var ju god vän med Tessin d. y. som jag tidigare berättat att Suzanne (nästan) är kär i (kolla januari). Henne pratade jag också med idag via telefon, hon var i Göteborg.

Nu meddelar konduktören att de två tågset som just nu är sammankopplade i sin färd mot Skövde och vidare Göteborg inte riktigt lekte med varandra utan ville dra åt var sitt håll(!). Lokföraren har medlat i tio minuter och nu är de sams och drar villigt ut från Hallsberg. Jag åker med.

Tågresa med en flygkapten

Med min flygkapten i sätet bredvid mitt i tågvagn 5, kl .21.45 från Skövde till Stockholm, går resan ovanligt fort. Vi har lämnat barnen hos släkten och ska vara bort i två dagar. Var och en på olika jobb.

För en gångs skull pratar vi hans jobb. I morgon far han Tyskland fram och åter, i övermorgon är det in för halvårsservice. Det betyder att han har repeterat allt han kan om flygning och kör svåra situationer i en simulator under översyn. Så nu repeterar vi tillsammans. Tur att inte jag har hans yrke.

Rätt vad det är stannar tåget till i Hallsberg. Redan.

För en gångs skull har vi slagit till på en liten flaska vin att dela på och en smörgås från restaurangvagnen. Eftersom vi åker så ofta mellan Tidaholm och Stockholm blir det rätt sällan som SJ:s utbud lockar.

Nu försjunker min flygkapten i papper om kabintryck, tror jag. Vi har en timma kvar på tågresan. Jag ska läsa den alldeles färska Idébok om service som bröderna, tvillingarna, kreativisterna (!) Härén har samlat ihop, ramat in och iscensatt på 251 sidor. Några med text, andra blanka för egna tankar och exempel.

Jag fick den i gåva efter att ha varit på RTS:s turismgala i höstas då boken fortfarande var under produktion och Fredrik Härén från scenen utlovade ett ex till vart och ett av de 400 huvudena i publiken. Både smart och generöst. Om hälften läser och pratar om den , som jag nu, eller ger bort den så blir den spridd och omtalad. Jag ska maila och tacka.

Boken handlar alltså om service. Jag började i den på tågresan hem igår. Bakifrån av någon anledning. Har hälften kvar. Förstår redan att författarna INTE är förtjusta i den service som min flygkaptens bolag står för.

Position Nidingen

För fyra dagar sedan drog vi på regnkläder, mössa och vantar. Trots solsken. Det kan skvätta, förklarade skepparen Stefan när han plockar ner oss en efter en i sin dyrbara användbara RIB-båt. Vi går från hamnen vid Gottskär utanför Kungsbacka. Vårt mål var själva Nidingen. En del av kulturarvet som Statens fastighetsverk äger, åt dig. En fyrplats från 1600-talet med numera fyra fyrar. Två med sken.

Jag tuggade på ett sjösjuketuggummi i fall-i fall, men havet låg lugnt och fartvinden gav friska andetag. Inget skvätt, ingen skräck. Bara bara hav, klippor och sälar. På en drumlin av lösa rullande stenar, en ö som dyker upp och ner i havet står så de två gamla fyrtornen. Sexkantiga byggda av sten från Varbergs fästning på 1840- och 1860-talet. Och så den nya fyren som är det enda på ön som Sjöfartsverket ännu förvaltar och driver. Först smyger vi förbi den lille fyren om står nästan mitt i vattnet och markerar ett stendrev som går ut från ön. RIB-båten lägger sig snabbt platt mot sjön och vi glider som en pulka runt ön mot en pinne som markerar en STOR sten under vattenytan, girar mot söder igen och kanar in till bryggan. Där väntar 48 timmar på en nästan öde ö, men full av människominnen och vackra byggnader. Och fåglar följda av ornitologer.

Konferens, solsken, tretåiga måsskrin, fyrvaktaryrkeshistorier, jättemusselskal, orkanlängtan, premiärdopp och sanslöst god och spirituell mat.

Natthimlen fylls av så många stjärnor över havsspegeln. Stjärnorna pekas ut av de sex strålarna från fyren som jag ligger raklång under. Jag har tidigare bara sett fyrsken på håll. I 22 sjömil kastas nu dessa vita räddande armar. För mig är det ett skådespel och nästan meditation.

Tur att det bara är april. Jag kan återvända redan i sommar, i höst i vinter. Igen.

En tunna med eld

Löv och pinnar. Vi har en trädgård på 2 000 kvadratmeter utmed ån. 42 lövträd. Det blir mycket pinnar som faller ner . Och löv. De tar vi mestadels han om på hösten.
Med stålande solsken och 18 grader varmt en ledig aprildag och familjen hjälps åt att leta pinnar och annat att elda, så är det rätt ok med att träden är bösiga.

Vi har en gammal rostig tunna med lufthål nedtill. Den ställer vi på en pytteliten kulle -- 5 meter i radien -- och så samlar vi pinnar. Sonen var inte hemma, han som under sina första 1-4 år samlade alla pinnar han såg, var på handbollsavslutning. Döttrarna letade enbart långa pinnar som de kunde ha som metspön, sen satt de på var sin sten vid åt och metare hela dan. Tills de tröttnade och ville ha sina kastspön.

Jag försökte få dem att visualisera alla de fattiga stackars barn som förr i tiden hade till syssla att samla pinnar att elda i hemmet. Vanligtvis älskar döttrarna, och även sonen om han får vara med, att leka dramtiska lekar där de har förlorat både mor och far och huset har brunnit ner och de har ingen mat och kölden tar deras kinder... Men det är "på leken" det. Går inte att använda till nyttosituationer.

Jag samlade pinnar, scannade över hela trägården, pillade ner pinnar som fastnat i trädgrenarna och häckarna så sin väg mot myllan. Maken stod nöjd och petade i tunnan. Drack lite kaffe.

Vi försökte oss på att elda upp tändbark som Kongen (farsan alltså) skalat av ett mellanstort körsbärsträd som vi fällde för några år sedan. Han tänkte omtänksamt att det kunde vara bra att ha som tändved i spisen. Det var det inte. Brann inte bra alls.
Så nu vräkte vi ner ett lagom lass i tunnan.

Det blev först alldeles stilla, elden fick en chock. Men tog sig och skapade en tjock svart rök som gjorde skuggor på maken och la sig till rätta inne bland de tre stora körsbärsträdens kronor, en lång stund. Så drev den vidare bort till grannen Ström som intet ont anandes krattade i sin trädgård. Jag var glad att de inte hade kaffegäster i bersån.

Nu ligger barken på lövkomposten.
En berättelse sprungen från han som i en liten storlek fick smeknamnet Ellar-kongen (eldare-kungen) en dag i påsktid för sisådär 58-59 år sedan.