Arkeologiska tuggummin I

För några dagar sedan höll vi redaktionsmöte i Tidaholm. Det ska bli en artikel om världens äldsta och världens yngsta tuggummi, som arkeolgoiska fynd. Ett är över 10 000 år gammalt, tillverkat av harts, funnet i Huseby Klev i Bohuslän. Det andra är troligen från sent 1950-tal. Funnet här i Tidaholm vid Tidans strand för två år sedan.

Det var professorn Stig från Dalarna, doktorn Elisabeth från Lund och jag som hade tvådagarsgrävning av platsen för en klappebrygga. Det mesta vi fann var spår efter barns och mäns förströelse. Godisemballage, fiskekrokar och fiskelinor, ölkapsyler och spritflaskor. Och ett tuggat tuggummi. Med tandmärkena kvar. Av klappebryggans ursprungsfunktion fanns inga fysiska fynd, men gott om berättelser från de som besökte grävningen.

Stig lät en kapsylexpert analysera och datera kapsylerna; 1950-tal. Stig lät en osteolog analysera tuggummit. Mjölktänder hade tuggat detta tuggummi. Ett barns lyckliga stund var fångat.

Nu träffades så osteologen Anna från Stockholm, stenålderstuggumifinnaren Bengt från Kungsbacka, professorn Stig och jag i Tidaholm för att planera artikeln till Arkeologiska museet i Stavangers skrift om barn och arkelogi. Vi har manusinlämning den 1 april. Arbetstiteln är Catching the moment. Och det är sällan gjort från äldre tider när det gäller barn, det att hitta något som barn har gjort i levandes livet. Förhistoriska barn brukar oftast finnas och märkas efter att de har dött, då arkeologerna möter dem som gravfynd. Men mjölktänder i ett tuggummi - då är barnet i full gång. Så vi har två barn med 10 000 år emellan.

Mitt Tidaholmstuggummi kan vara ett Toy, ett märke som etablerades på den svenska marknaden 1934. Hade jag resurser så skulle säkert ett labb kunna analysera innehållet i en kvadratmilimeter av tuggummit och där fastställa troligt märke och trolig tillverkningsfas. Kanske finns det inbakat i tuggummit, bevarat genom decennier DNA. Kanske kan jag hitta den person som för 50 år sedan tuggade detta tuggummi.

Hm, artikeln blir på engelska och cirka 30 000 tecken så den blir inte publicerad här. Men jag återkommer till ämnet.

Lövstabruk

Äntligen ute på tjänsteförrättning!
En snöig måndag på Lövstabruk. Det är nästan på månaden tio år sedan jag var här sist. Som en av mina första resor i tjänsten. Då med erfaren förvaltare Per, nu med nyanställda Monica.

Monica samlade alla hyresgäster och närliggande aktörer för att under två timmar lufta och inspirera till samarbete för att få fler besökare till bruket. Hur får man det? Den diskussionen ledde jag genom att låta Koetlers 5 P:n locka fram nya tankar och nya samband mellan aktörerna. Kloka och angelägna människor som jobbar hårt men just därför inte alltid orkar lyfta blicken för att hitta nya gemensamma vägar till besökare.

Lövstabruk är en sagolik plats att besöka. Just i februari inbäddat i nordupplänska snömängder, med is på bruksdammen och fågelkvitter i duett med röjsågen som hyfsas herrgårdsparken. Tänk dig då detta i vårskrud, eller då Orangeriet fylls av Verdi live! Eller på 1700-talsdagen den 19 juli (tror jag) då gestalter från tiden är på scenen, den scen som är hela bruket. Varje söndag även på vintern håller hantverkarna öppet, så far dit i väntan på våren. Ta med skridskorna och picknick.

Ändå hittar inte folk hit, värdshsuet får inte tillräckligt underlag och bruket riskerar att vaggas sakta in i en ödslighet.

Koetler: Plats, Produkt, Produktutveckling, Pris och Personal. Jag la till Plan för det tror jag att man måste ha för att ha verklig använding av alla goda idéer som Lövstabruksborna la fram för varandra. Bland annat att samla sina krafter till en gemensam hemsida istället för tre-fyra olika adresser som ska hållas på topp. Vilket ingen av dem är idag, kanske med undantag för Vallonbruk.se. Flera av dem har målgruppsundersökningar lite så där på en höft, men ingen använde den kunskapen konstruktivt. Framförallt delade man inte med sig till varandra. Kanske kommer man att göra det nu, när Monica har fört dem samman och hjälper dem att hålla ett gemensamt fokus. "Vill ni träffas så här igen", frågade Monica när två timmar var till ända. "JAA", sa Lövstabruk.

Till fjälls

Full av kunskap om förändringsbeteendevetenskap och övningar i coachande samtal samt i att ge återkoppling, gruppdynamik och en massa annat som vi lär oss på "Plantskolan" som Statens fastighetsverk driver, ska jag nu ta en veckas gammalsdags sportlov med familjen. För andra året i rad far vi till Vemdalen. Nu äntligen ska mina nyinköpta skidor användas. Även om det blir utförsåkning också.

På resan upp passerar vi genom delar av mitt halva kungarike. Jag tänker på skogsfastigheter som Statens fastighetsverk förvaltar. Skog som du äger.

Genom Sverige

Först den vanliga turen, Tidaholm-Skövde- mot Stockholm. Fast idag bara till Flemingsberg. Jag har aldrig gått av där förut. Byta från fjärrtåg till pendeltåg. Mot Märsta. Gå av i Älvsjö. Byta till Västerhaninge. Gå av där och byta mot Ösmo, (då är jag nästan i Nynäshamn). Gå av där och invänta en taxi till Körrunda gård. Där jag nu är. I väntan på en utbildning.

Så många svenska ortnamn. Somliga gamla. Men som låter som pendelstationer, förorter i mina landsortsöron som bara känner det mer centrala Stockholm. Ortnamnsarkivet. Jag ska kolla upp dem där.

Inte så långt härifrån finns havet och många av de kronoholmar, med och utan fyrar som vi på Statens fastighetsverk förvaltar åt svenska folket. Men under mina dagar här blir det nog inte tid för besök.

Amerikamedda'

I början av 1900-talet utvandrade Einar Andersson från Tidaholm till Illinois. 1977 förenades hans två söner och familjer med den gamla släkten i Sverige med ett stort kalas på Stadshotellet i Tidaholm. Amerikanska tuggummi fördelades. Släktsagor utbyttes. Kärleken blossade upp och under många år for släktingar fram och åter.

En av sönerna, Artur, ville visa sin kärlek också i gåvor. Sverigesläkten fick ett gigantiskt paket skeppat över havet varje år för att nå fram till julafton. Med minst en personlig gåva till var och en av Einar Anderssons två yngsta systrars barn och barnbarn. Som liten tackade jag och tog emot. Som vuxnare förstår jag mer Arturs känsla av att vilja skicka saker hem till Sverige, till de släktingar som fanns kvar i det land av nöd som Arturs far en gång lämnade för lyckans land. Och han lyckades, hans söner lyckades ännu mer.

Artur och hans skottskfödda fru Betty övergick så småningom från julklappar till att sända pengar som skulle räcka för Sverigesläkten att gå ut på restaurang tillsammans. Att gå på restaurang i Amerika är ju mer vardagsmat, man ses där lika ofta eller mer än i hemmet. Det förstod vi svenskar på våra långa sejourer i Loves Park Illinois. Men i lilla staden Tidaholm bjuder vi hem folk. Mycket sällan går vi på restaurang, särskilt inte för något eller några decennier sedan. Dels hör det inte till småstadens kultur, dels finns det inte så många restauranger. Men vi gick lydigt på restaurang allihop, lite uppstyltat ovana och högtidliga, och hade Amerikamedda'.

Nu är båda bröderna Andersson i staterna, i de sälla jaktmarkerna tillsammans med sina fruar. De kärleksfullt hållna släktbanden slakar i de yngre generationerna. Men här i Tidaholm är det fortfarande Amerikamedda' en gång om året, i slutet av januari. Men numera i ny form. Vi hyr badhuset i några timmar, följt av några timmar i bowlinghallen. Mycket informellt. Tårta och kaffe. Inga tal eller konversationer. Men i alla fall så träffas alla de som är släkt med Einar Andersssons två yngsta systrar. Vi är 33 stycken numera. Ritual, ceremoni, sed, bruk eller tradition i utveckling. Kanske om några år har vi kommit till att koppla upp via nätet med barnbarnen till Einar Andersson, som är den äldsta generationer i Amerikasläkten nu. Ännu är vi inte så kommunikativt globala i min släkt, i alla fall inte som massa. Var och en fungerar vi med större mångfald. Men mediala kontakter kan ha funnits på årets Amerikamidda'. Till de sälla jaktmarkerna.