Back to 1700-talet!

Sån tur att mitt jobb är varierat och ofta bjuder på de mest intagande platser att arbeta på. Som häromveckan då jag sov två nätter (och arbetade 3 dagar) på Lövstabruk i Norduppland. Änkehusets timmerstockar i väggarna är tjockare än fyra manslår där de ligger travade på varadra. Det doftade av 300 årig kvinnohistoria och varje rum har järnspis (rummen moderniserades väl nångång på för hundra år sen kan man gissa). Hela bruket är absolut lovely. Stora delar hör till det Sveriges utpekade kulturarv och tas om hand (på bästa sätt kan jag försäkra) av Statens fastighetsverk.

Jag har tidgare bara varit här om vintern (läs inlägg från 18 feb), då vägar och hustak var inbäddade i snövita täcken. Jag ser enkelt framför mig förvaltaren Monicas tankar på att låta folk åka häst och släde eller skridskor på bruksdammen.

Nu grönskade allt i sensommarregnet, myggen älskade mig och rudbeckiorna vajade stolt och färgstarkt. Hade jag haft mer tid mellan arbetspassen så skulle jag antagit utmaningen att följa med till dammen på ett morgondopp. Men det var nog ingen i sällskapet som hann med mer än sköna korta promenader.

Dimmorna lättar

Utanför bussfönstret dansar älvorna. Vackra, men uttröttade när solens strålar stiger över Hökensås i öster. Fåren kurar ännu i drömmarna i Acklinga hagar, men korna har börjat jobba. Och tranorna rastar en stund på gärdet bredvid, siktet söderut.

Alldeles nyss var björkarna helt gröna,. Nu smyger sig gula små löv in, precis som gråa strån i mitt bruna hår (skulle göra om jag inte gjorde nåt åt det). Björkarna kan inte hejda färgskiftet. Men till skillnad mot mig så får de åter färgen varje vår.

Platåbergens tvära sluttningar, som på våren går i lime och äppelblomsrosa, skiftar nu i militärgrönt och rönnbärsrött.

Se där: tågstationen. Mot huvudstaden.

En av våra 1700 öar, eller?

Sedan i våras har den hyperintellektuella litteratursalongen Rosa rummets delegater planerat en sommarhelg på västkustön Risön. Inspirerade blev vi säkerligen i fördjupningen kring Virginia Wolfs Fyren, som för övrigt lär vara till salu utanför St Ives. Bygganden alltså. Boken är alltid till salu.

När jag idag var i Göteborg och pratade budskap och framförande av budskap och publik och så med fyrförvaltare Anders E, passade jag på att kolla om vi på Statens fastighetsverk möjligen har Risön bland våra 1700 kronoholmar längst Sveriges vackra kust.
- Jovisst har vi det, säger Anders, eller ja vi har en av alla Risöar. Det finns faktiskt några stycken.
Eftersom jag inte hade koll på exakt varifrån båten skulle gå och precis var denna "rosa" Risö är, så blev det inte fastställt.

Hur som helst går båten kl 19 på fredag, enligt vintertidtabell.
Den 21 augusti. Visst känner jag vinterkylan svepa kring barbena, men jag tänker bada ändå. Det är säker varmare nu, än när jag premiärdoppade för sommaren den 16 april på Nidingen. Också västkusten. Definitivt ett nationellt kulturarv i statlig ägo. Halva kunga riket är ditt.

74 små röda

Samtidigt som Sveriges Radios Ekot rapporterade att Fiskeristyrelsen är orolig för årets kräftpremiär - oron gällde den kalla sommaren som skulle ge färre kräftor - stod jag och tog livet av de 74 små svart-bruna, som vi drog upp kvällen innan.

Precis som sportlovet (som enligt många medierna är vecka 9), så infaller kräftpremiären lite olika, numera. Och tillgången på kräftor liksom sommarvädret varierar från avkrok till avkrok. I mitt kungarike var premiären den första onsdagen i augusti och tillgången var god. Månen så stor gul och rund över dimdansande fält. Myggen höll sig borta och köttbullesmörgåsarna smakade mums. Släkten var samlad och kräftorna var med på leken.

Och här dunsar de nu ner fem och fem i det kokande saltade vattnet. Fem i - de blir illröa -vattnet kokar upp. Fem i - illröa - vattnet kokar upp... Till varje tjog kräftor tar jag 3 liter vatten, 1 dl grovsalt 2 sockerbitar och därtill massor med dillkronor. Mormor Ingeborgs enkla recept. Sisådär 8-10 minuter från det att sista kräftan lagts ner, beroendepå om det är en precis på måttet eller ena lalla (en stor). Jag har en gryta som tar 2,5 tjog och en som tar drygt 1 tjog. Så 74 kräftor är perfekt.

Vi har kräftmarker lite varstans i Tidan; i vår trädgård, tillsammans med bröder och kusiner uppströms och hos Mor och Far nedströms. Förr, under pestens tid, arrenderades marker i Lidan och Ätran. Sen tog flodkräftan helt slut.
Nu har den amerikanska signalkräftans invaderat landet och hjälpt oss till god tillgång igen.

I verkligheten är det god tillgång, alltså. Inte i medierna. Även husorganet Svenska Dagbladet puffade den 7 augusti på sin första sida "Den kalla sommaren hotar kräftpremiären". Till deras fördel säger jag att de vid puffen hade foto på en signalkräfta - sådan som fiskas i Sverige. Vid artikeln på sid 10 föreställde bilden en smalkload kinesisk kräfta (tillgänglig i butikernas frysdisk).
Hur som helst, samma kväll sörplade vi tillsammans med vänner på egenfiskade och egenkokade kräftor. Tradition i kungariket.

På spåret

Mitt spår är det blåa. Ett terrängspår på det lilla vackra Hellidsberget precis öster om Tidaholm. Det blåa spåret är fem kilometer och har två rejäla backar. Uppförsbackar. Det är bra. Där springer jag och lyssnar igenom P1:s sommarpratare, en efter en i ipoden. Det går som en dans, nästan jämt.

Jag var lite besviken då årets lista över sommarpratare presenterades. Där var så många journalister, stå-uppare och komiker av all de slag som så ofta annars kommer tilltals i det offentliga rummet. Den kändes bara för ointressant. Men programmet Sommar släpper ju ändå fram andra sidor av människor.

Idag lyssnade jag på en för mig okänd Sofia Jannok. Same och musiker, förstår jag. Hon var ovanlig. Lång, lång inledning med poetiska intryck från hennes norrländska landskapsupplevelser. Vackert. Men istället för att känna att jag kom nära henne, markerade hon avstånd. "Här är mitt, så avsides att ingen annan än jag kan hitta det". Hon vittnade om sin upplevelse av att marginaliseras som same, framförallt för att icke-samer är okunniga om samer och ställer dumma frågor. Visst var de exempel hon gav dumma frågor, men folk frågar väl för att få veta mer. Ingen kan på förhand veta allt om samisk kultur och den är väl inte heller strömlinjeformat identisk bland alla samer. Lika lite som svenskar är kulturellt identiska. Vilket hon själv är exempel på. Nåja, jag har 11 minuter kvar att lyssna som inledning på morgondagens blåa spår. Då ska jag fylla på med ett varv på det röda också. Inte alls så kuperat.

Uppdraget till mig själv just nu är två mil i veckan. Det går bra, men undandtag för förra veckan då en svininfluensa light gav träningsvila i åtta dagar. Alltså får jag lägga på några kilometer varje dag. Men härligt var känslan av att ha kraft och vilja att springa och ta alla backarna.
Vila sig i form har man ju hört talas om.