På spåret

Mitt spår är det blåa. Ett terrängspår på det lilla vackra Hellidsberget precis öster om Tidaholm. Det blåa spåret är fem kilometer och har två rejäla backar. Uppförsbackar. Det är bra. Där springer jag och lyssnar igenom P1:s sommarpratare, en efter en i ipoden. Det går som en dans, nästan jämt.

Jag var lite besviken då årets lista över sommarpratare presenterades. Där var så många journalister, stå-uppare och komiker av all de slag som så ofta annars kommer tilltals i det offentliga rummet. Den kändes bara för ointressant. Men programmet Sommar släpper ju ändå fram andra sidor av människor.

Idag lyssnade jag på en för mig okänd Sofia Jannok. Same och musiker, förstår jag. Hon var ovanlig. Lång, lång inledning med poetiska intryck från hennes norrländska landskapsupplevelser. Vackert. Men istället för att känna att jag kom nära henne, markerade hon avstånd. "Här är mitt, så avsides att ingen annan än jag kan hitta det". Hon vittnade om sin upplevelse av att marginaliseras som same, framförallt för att icke-samer är okunniga om samer och ställer dumma frågor. Visst var de exempel hon gav dumma frågor, men folk frågar väl för att få veta mer. Ingen kan på förhand veta allt om samisk kultur och den är väl inte heller strömlinjeformat identisk bland alla samer. Lika lite som svenskar är kulturellt identiska. Vilket hon själv är exempel på. Nåja, jag har 11 minuter kvar att lyssna som inledning på morgondagens blåa spår. Då ska jag fylla på med ett varv på det röda också. Inte alls så kuperat.

Uppdraget till mig själv just nu är två mil i veckan. Det går bra, men undandtag för förra veckan då en svininfluensa light gav träningsvila i åtta dagar. Alltså får jag lägga på några kilometer varje dag. Men härligt var känslan av att ha kraft och vilja att springa och ta alla backarna.
Vila sig i form har man ju hört talas om.