Riksdagshuset

En av de få offentliga byggnaderna i centrala Stockholm som Statens fastighetsverk inte förvaltar är Riksdagshuset. Annars är det minsann elva kvarter kring Drottninggatan som är "mitt" och ditt. Men i Riksdgahuset var jag alltså i tisdags (så dags då att berätta det nu).

Turism stod på agendan. Ett 70-talet delegater från flera statliga verk samlades för att se hur vi bäst kan samverka med byggnader, miljöer och vägar för att folk ska komma åt härligheten. Begripa värdena. Hitta platserna. Längta dit.
Vi löste inte den uppgiften kan jag säga.

Men några nya tankar och några nya kontakter fick jag. Alltid något. Och oförglömligt för mig blev jag uppbjuden att göra en teatersport. Det var premiär kan jag säga. Moderatorn Ulf Wickbom ville ha igång folk inför redovisningar av gruppsnack. Så jag var fru Turitsminister från Ruretaurien (eller nåt) som hade en tolk på min resa till Ockelbo för samtalet med turistchefen där. Tolken tolkade bara min ruretauiska och inte turistchefen svenska. Inte lätt att ha rollen som tolk i teatersport. Eller att uppfinna ruretauiska. Antagligen, helt säkert, glömt av alla delegaterna vid det här laget. Vet inte om de blev mer frisinnande i sin performance i gruppredovisningen. Kanske.

Vi fick en initierad rundvandring i Riksdagshuset i alla fall, av Riksdagsförvaltningens (egen myndighet, kanske den minsta) förvaltningschef Rolf. Första kammaren, sedan 100 år tillbaka till andra kammaren med sanslöst fina, men schauvinistiska, målningar. Skulpturhuvudet av Palme, reliefen av Karlsson, inget på Persson, ännu. Alla talmännen. Gymnasieklasser och Svenska för invandrarklasser korsade vår väg.

Koltrasten har tystnat för kvällen. Så även jag.